Den 14 juli omkom nio personer i en flygolycka på ön Storsandskär utanför Umeå. Sedan dess har en utredning pågått kring vad som orsakade olyckan. På onsdagen höll Statens haverikommission en presskonferens där man berättade vad man hittills kommit fram till.
Inga tecken på att planet var slitet
Det var den tredje flygningen för dagen. Molnigheten hade tilltagit, men luften var fortfarande flygbar, enligt Peter Swaffer, avdelningschef för civil luftfart på Statens haverikommission.
– Det fanns inga utmattningstecken på planet, ingenting som tyder på att det var slitet, säger Swaffer.
När hopparna gjorde sig redo steg planet och i samband med det avtog farten. Vid denna punkt gjorde planet en plötslig ändring av riktning och började störta.
Föll isär under kraschen
Haverikommissionen tror att planet delvis och succesivt fallit isär efter att det börjat störta.
– När planet börjar störta överskrider det en fart som ett plan klarar av. Det vi vet då är att det gått sönder, säger Swaffer.
Haverikommissionen menar att den ena vingen utsatts för onormal belastning och till följd av det brutits av uppåt. Alla brottytor på planet har uppstått på grund av överbelastning, bland annat höger vinge som var avbruten i två delar.
Planet var baktungt vid start
Sju kilometer från kraschplatsen fanns en övervakningskamera med inspelat material där man hör flygplanet. Haverikommissionen har med hjälp av materialet kunnat analysera ljudet från motorn.
Enligt rapporten finns tydliga indikationer på att den bakre dörren var helt öppen när planet slog ner i marken. Haverikommissionen har även räknat ut att massan på planet låg något utanför normala parametrar.
– Vid start var planet något för tungt, och baktungt. Det gör det inte oflygbart, men det försvårar, säger Swaffer.
Har analyserat minnesenheter från hopparnas fallskärmar
Är det orsaken till olyckan?
– Det är svårt att säga själva orsaken, det är många bakomliggande faktorer, men det är en faktor som inte förenklar flygandet. Men det går inte att räkna bort, säger Swaffer.
Enligt rapporten var samtliga hoppares fallskärmsutrustning försedda med en nödutösningsenhet. Den ska utlösa reservfallskärmen automatiskt på en förutbestämd höjd. Alla dessa enheter hade löst ut.
I sju av nödutlösningsenheterna fanns en minnesenhet. Haverikommissionen har under utredningen även analyserat dessa.
– Det fanns enheter bland hopparna som vi kunde registrera fallhastighet, vilket har varit till stor hjälp i utredningen, säger Swaffer.