Blaikengruvan i Västerbottens inland är ett exempel på att gruvbolag inte alltid betalar för att ta hand om sina miljökostnader. När gruvans ägare försattes i konkurs fanns tre miljoner kronor avsatta för att täcka kostnaderna för att städa upp i miljön.

Nu ser det ut som att det kommer att kosta en bra bit över 200 miljoner kronor att komma till rätta med de stora metallutsläppen från gruvan i Blaiken och den mindre gruvan i Svärtträsk några mil därifrån.

Tar inte hand om avfallen

Sedan Blaikengruvan fick sina tillstånd har reglerna skärpts men det finns fortfarande hål i lagstiftningen och miljödomar som gör att de svenska gruvbolagen inte fullt ut tar hand om kostnaderna för sitt avfall. Det framgår av den rapport om gruvavfall som Riksrevisionen lämnar över till regeringen idag.

En sak som gör att frågans betydelse har ökat är att mängden avfall från gruvorna i Sverige ökar i snabb takt. Sedan slutet av 90-talet har de svenska gruvorna gett upphov till lika mycket avfall som all gruvverksamhet fram till dess.

En stor del av avfallet är svavelhaltigt, vilket gör att risken för att tungmetaller frigörs och läcker ut i naturen är mycket stor under lång tid framöver.

Skattebetalarna står för notan

En central tanke i både svensk och internationell miljölagstiftning är ”polluter pays”, alltså att det företag som orsakar utsläpp också ska betala för de nödvändiga miljöåtgärderna. Detta gäller inte inom gruvnäringen enligt rapporten.

– Vår bedömning är att de ekonomiska säkerheterna som är utställda inte i tillräcklig omfattning minimerar skattebetalarnas kostnader för att ta hand om gruvavfallet, säger riksrevisorn Ulf Bengtsson.

Behöver inte ta ansvar

Ett problem som rapporten pekar på är att tillstånden för att starta nya gruvor ofta är så utformade att gruvan kan vara igång en tid innan det finns något beslut om vilka ekonomiska säkerheter som ska ställas. Det är också svårt för myndigheterna att hålla koll på om de ekonomiska säkerheterna verkligen är giltiga.

I ett exempel har det helt saknats ekonomiska garantier för efterbehandlingen under två år. Rapporten pekar också på att de beslut om bolagens ansvar som tas av Mark- och miljödomstolar ofta är så utformade att ansvaret upphör efter 30 år. Men i själva verket kan det behövas åtgärder och tillsyn av områdena under 100-tals år.

Ekonomisk säkerhet viktig

– Det första vi pekar på är att de ekonomiska säkerheterna bör gälla under längre tid. Det andra är att man inte bör kunna starta gruvverksamhet innan de ekonomiska säkerheterna finns på plats, säger Ulf Bengtsson.

Riksrevisionen vill se en utredning om hur branschen ska täck a de långsiktiga kostnaderna för miljön om de pengar som avsatts inte räcker. Detta är ett förslag som säkerligen kommer att möta motstånd från branschorganisationen Svemin.

Myndigheten tycker också att kostnaderna för att ta hand om avfallet och städa upp efteråt ska tas med i bedömningen när Bergsstaten beslutar om tillstånd för nya gruvor. Tanken är att en lönsam gruvverksamhet också måste klara att betala sina miljökostnader.

”Hoppas regeringen tar till sig”

– Jag hoppas att man inte bara väljer att arkivera rapporterna som kommer, utan att det här är något som regeringen verkligen tar till sig och går vidare med.

Under eftermiddagen släppte naturskyddsföreningen sin mineralpolicy, som även instämmer med riksrevisionens kritik.

– Mineraler är en viktig naturresurs som vi behöver hantera varsamt eftersom att brytning av mineraler ofta kommer med stora miljökonsekvenser. Vi behöver en ny syn på tillgångarna så att mineralerna tas om hand klokt och långsiktigt, säger Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen till TT.

– Det jag hoppas nu är att man inte väljer att arkivera de här rapporterna som kommer utan att det här är något som regeringen tar till sig och lyssnar på, säger gruvdebattören Marie Persson för Naturskyddsföreningen i Västerbotten.