Barnrummet står prydligt inrett och väntar. Där finns en spjälsäng, blöjor och leksaker som aldrig använts.

– Vi var väldigt glada för att bli föräldrar och köpte allt som ett barn behöver och förberedde oss som alla föräldrar gör men idag känner vi oss bara kränkta och övergivna. Dom bara tog Felix ifrån oss och sa att nu får ni klara er själva, berättar pappa Pär.

Redan i magen

”Pär” och ”Malin” har ett lindrigt begåvningshandikapp och beskedet att barnet skulle begäras tvångsomhändertaget fick de redan innan pojken var född. Beskedet fick de av en socialsekreterare i Gävle men beslutet att begära Felix omhändertagen fattades i Sundsvall dit familjen senare flyttade.

SVT Västernorrland har granskat fallet och tagit del av ett omfattande utredningsmaterial som väcker frågor. I Sverige föds  omkring 160 barn till begåvningshandikappade föräldrar. Men alla barn omhändertas inte. Ett av tre barn omhändertas så varför just Felix?

– Vi har hela tiden sagt att vi vill ha hjälp men socialtjänsten har sagt att vårt handikapp är så omfattande att det inte går att genomföra och det stämmer inte alls. Det är fel, säger han.

”Inte knyta an..”

Fyra timmars umgänge var fjortonde dag har dessutom successivt minskats till två timmar och den förklaring föräldrarna säger sig ha fått är att Felix inte ska knyta an till sina biologiska föräldrar vilket i praktiken betyder att någon snar återförening av familjen inte är aktuell.

Från socialtjänstens sida vill man inte kommentera det enskilda fallet utan svarar principiellt på våra frågor. Ett tvångsomhändertagande är ett av de största ingreppen samhället kan göra i en familj.

– Självklart är det svårt att få sin föräldrarförmåga ifrågasatt. Jag förstår att det upplevs som smärtsamt och svårt men samtidigt är det barnens bästa som är vårt fokus. Min uppfattning är att när vi kommer till ett LVU så har vi gjort så noggranna utredningar att jag känner mig trygg med vårt beslut, säger Eva Leijon, verksamhetschef för utredningsenheten för barn och unga.

Krock mellan principer

Föräldrarna säger gång på gång att dom ville ha stöd för att kunna kompensera sitt handikapp och ta hand om Felix själva, men något sådant stöd gavs aldrig. Istället valde kommunen att begära barnet tvångsomhändertaget. Det framgår också av socialtjänstens utredning att man på ett teoretiskt plan övervägde öppna insatser i hemmet men att det skulle bli alltför omfattande så det alternativet övergavs.

Det är två viktiga principer som kolliderat i Felix fall: Barnets rättigheter enligt FNs barnkonvention och allas rätt, också enligt FN, att få bilda familj oavsett funktionshinder.

Avvägningen mellan dessa principer har gjorts av socialtjänsten som, sedan föräldrarna sagt nej till ett frivilligt omhändertagande, vände sig till Förvaltningsrätten och begärde att Felix skulle omhändertas med stöd av LVU.  I september hämtades pojken under närvaro av två poliser.

Polis vid hämtning

Det finns inget givet svar vad som är rätt eller fel i Felix fall, men den viktiga frågan är om alla andra möjligheter var uttömda när Sundsvalls kommun begärde att Felix skulle tvångsomhändertas?

Felix och hans föräldrar flyttades omedelbart från BB till det kommunala utredningshemmet Kärnhuset i Granloholm där familjen fick en lägenhet och utreddes i fem månader. Journalhandlingarna med dygnet-runt- iakttagelser består av hundratals sidor med anteckningar från matstunder, blöjbyten, lek, BVC-besök och allt övrigt som hör vardagen till i en småbarnsfamilj. ”Malin och Pär tar Felix i vagnen för att gå på en promenad vid 11.10. Tillbaka på Kärnhuset igen vid lunch”, ”Malin och Pär hjälps åt att aktivera Felix som ligger på rygg”.

Stöd eller inte?

Efter tre månader kommer en första rapport från familjebehandlarna på Kärnjuset som är i grunden positiv till Malin och Pär som föräldrar, men den följs två månader senare av en kompletterande rapport som var mer negativ. Nu sägs om Felix att han bara ”är”, en formulering som sedan får en central betydelse i Förvaltningsrätten. Att han bara ”är” inger stora betänkligheter för den unges fortsatta utveckling, skriver Förvaltningsrätten.

Det är också i Förvaltningsrätten som frågan om stöd ställs på sin spets. Socialtjänsten anser att flera försök till dialog med föräldrarna om stöd inte gett något resultat medan föräldrarna själva efterlyser hjälp och utslussning. När beslutet om LVU sedan ska fattas skickar rätten över bollen till föräldrarna och skriver att de själva inte kunnat konkretisera vilket stöd de är i behov av för att ta hand om sitt barn. Då har de under fem månader utretts på kommunens utredningshem.

Vädjan om stöd och hjälp

I domen sägs att föräldrarna visserligen klarar den praktiska omvårdnaden av Felix men att de inte kan leva upp till Felix känslomässiga behov och eftersom föräldrarna inte frivilligt är beredda att lämna ifrån sig sitt barn beslutar Förvaltningsrätten om ett tvångsomhändertagande.

Men rätten kommenterar också föräldrarnas vädjan om hjälp och stöd. LVU är en skyddslagstiftning för barn där barnets bästa står i centrum, skriver rätten, och av det skälet behöver inte andra, mindre ingripande, vårdinsatser vara uttömda.