De 23 000 tunnorna är ett arv från en tid då det saknades lagar och regler för dumpning av miljöfarligt avfall. Under perioden 1945-1968 tillverkades vinylklorid i Stockvik söder om Sundsvall. En restprodukt som uppstod vid produktionen var kvicksilverhaltig katalysatormassa som först grävdes ner på fabriksområdet men från 1951 fram till 1964 dumpades till havs.

Tanken var att dumpningen skulle ske ute på internationellt vatten men efter hand tippades tunnorna så fort båtarna passerat Brämösundet utanför Njurunda.

Bara en bråkdel har lokaliserats

Efter att tunnor fastnat i fiskeredskap flyttades dumpningarna norrut, till ett område utanför Åstön, men där har bara omkring 3 500 tunnor lokaliserats och uppgifter till länsstyrelsen från människor som var med tyder på att dumpningar kan ha skett på andra platser närmare land.

– Det fanns ett anvisat dumpningsområde och i det området har vi hittat 3 500 tunnor men det finns uppgifter om att fler tunnor har dumpats och i dag har vi inte kunskap om var de tunnorna finns, säger Maria Höglund på länsstyrelsen i Västernorrland och fortsätter:

– Därför tycker vi att de ansvariga bolagen ska göra en ordentlig utredning om hur tunnorna ser ut, vilket skick de är i, om det sker något läckage, hur föroreningssituationen ser ut och var de resterande tunnorna är.

”Risk för människors hälsa”

Bilder från havsbotten visar att tunnorna är i dåligt skick och länsstyrelsen placerar föroreningen i den högsta riskklassen och konstaterar att ”den kan innebära en mycket stor risk för människors hälsa och miljö”. Samtidigt har man hittills inte uppmätt särskilt höga kvicksilverhalter i dumpningsområdet.

– När man undersöker botten ute där tunnorna ligger är det inte särskilt förhöjda halter, halterna är fyra gånger högre när man kommer längre in i Sundsvallsbukten, förklarar Maria Höglund.

8,7 ton kvicksilver

Tunnorna tycks alltså inte läcka, inte än i alla fall och ett alternativ är att låta dem ligga kvar. Samtidigt handlar det om 8,7 ton kvicksilver som hotar att läcka ut och omvandlas till den farliga formen metylkvicksilver. Ansvarssituationen är komplicerad eftersom den ursprungliga producenten övergått i andra bolag men länsstyrelsen har pekat ut tre företag som ansvariga för tunnorna och företagen har nu fått yttra sig i frågan.

– Inget av bolagen har sagt att de har något ansvar, de har inte tagit på sig något ansvar, konstaterar Maria Höglund.

Skyhög saneringskostnad

Ett troligt scenario är att det hela resulterar i en rättsprocess och oavsett vem som blir ansvarig riskerar kostnaden för en eventuell sanering att bli skyhög, med tanke på att många av tunnorna ligger på ner mot 90 meters djup. Samtidigt visar historien att det i sådana här sammanhang till sist ofta blir staten som tvingas betala för saneringen, om och hur den nu ska gå till.

– Rent generellt kan man säga att om det inte finns något ansvar att utkräva enligt den lagstiftning vi har i Sverige då finns det bidragspengar att söka hos Naturvårdsverket.