Ett allt mer pressat arbetsliv är en del av förklaringen till den dystra utvecklingen. Magnus Claesson jobbade som enhetschef på länssjukhuset i Sundsvall när han blev sjuk av stressen. Han hade ansvar för ett 70-tal anställda och ett 40-tal vårdplatser på sin enhet. I flera år ignorerade han kroppens varningssignaler. En dag när han besökte Länshälsan och beteendevetaren där- tog det tvärstopp.

– I samtal med henne bröt jag ihop. Jag sa att jag orkar inte en dag till. Det håller inte. När livet bara gick ut på att vila inför nästa arbetspass. Och de sista veckorna hade minnet börjat svika. Jag glömde bort möten, jag glömde bort vilka jag pratat med, vad jag hade informerat om. Jag har tidigare aldrig ägt en kalender. Att gå från det till att inte komma ihåg vad man pratat om tio minuter innan. Det var väldigt otäckt, berättar Magnus.

Ignorerade varningsklockorna

Han hade ångat på i högt tempo i flera år. Känt varningsklockorna ringa. Han började sova dåligt och försökte lösa arbetsrelaterade problem nattetid. Han fick magproblem, högt blodtryck och ont i lederna. Samtidigt dog en nära anhörig. Omgivningen försökte få honom att sänka tempot, säger han. Men han hade ingen självinsikt.

– Jag såg symptomen men jag ville inte inse att jag var sjuk. Jag tror att många såg att jag var på väg att gå in i väggen. Och det var många som bad mig att lugna ner mig och sänka tempot. Men eftersom jag inte insåg att jag var sjuk så lyssnade jag inte på det.

Fördubbling av antalet sjuka

Statistiken visar att Magnus är långt ifrån ensam om att drabbas. En undersökning som Arbetsmiljöverket nyligen gjorde visar att allt fler mår dåligt på grund av jobbet.

Stress och psykiska besvär ökar mest. Från att besvären minskat under några år, märks ett trendbrott. Försäkringskassans siffror visar på mer än en fördubbling av antalet sjukfall på grund av stress, de senasete fem åren i Västernorrland. I Jämtlands län är det en 57-procentig ökning under mellan 2009 och 2014. På Länshälsan i Västernorrland märker man att allt fler landstingsanställda är i farozonen.

– Det vi sett är en ökad frekvens av att sjukskriva för utmattning. Jag hör ju många som upplever ökad stress och ökad arbetsbelastning. De upplever att de inte blir hörda när de försöker tala om att de behöver förstärkning, mer personal. Här är människor som jobbar med stort engagemang och mycket empati kopplat till den här känslan av att jag måste göra mitt allra bästa, säger beteendevetaren Christine Nivung på Länshälsan.

Good Enough-grupper

Hon och en kollega ansvarar för gruppbehandling av människor med stress. Good Enough-grupper kallas det. Just gruppbehandling har visat sig framgångsrikt och leder till en normalisering av diagnosen.

– Fördelen för de som går i grupp är att de träffar fler med liknande problematik och likande symptom, vilket ökar normaliseringprocessen. Det vill säga det är inte så skamligt, det är inte så stigmatiserande att vara utmattad. Det är ganska vanligt. Ju mer vi arbetar med att synliggöra det här desto mindre skamfytllt blir det. För det syns ju inte. Man ser ju kanske väldigt pigg och frisk ut när man är sjukskriven för utmattningssyndrom, säger Christine Nivung.

Växande samhällsproblem

Kriteriet för diagnos är att man ska ha en ”identifierbar stressfaktor som pågått i sex månader”. Man hör ofta att det är en kombination av faktorer som utlöser utmattningssyndrom. Samtidigt är arbetsgivarens ansvar för att förebygga ohälsa lagstadgat. Och de ökade stressproblemen är inte ett individansvar utan snarare ett växande samhällsproblem, menar Christine Nivung.

SVT:  Hur stort ansvar har arbetsgivaren?

– Det är där vi har den springande punkten. Många gånger upplever medarbetaren att man har det största ansvaret själv. Cheferna måste få utrymme att jobba som chefer. Att ha tid att lyssna och prata med sina medarbetare. Kunna ha de här samtalen som annars hamnar hos oss här på Länshälsan.

Magnus kom tillbaka

Men det går också att komma tillbaka från sin sjukskrivning. De flesta gör det. Liksom Magnus Claesson. Han var sjukskriven i nio månader och är nu tillbaka på sjukhuset. Han jobbar inte längre som chef, utan som anestesisjuksköterska. Samma jobb som han hade tidigare. Han trivs. Känner en balans mellan krav och kompetens. Och har numera en aktiv fritid. Han motionerar nästan dagligen. Det har betytt mycket säger han.

– Det har hjälpt mig att skapa struktur i mitt liv överhuvudtaget. Jag både laddar batterierna och gör av med stress under tiden jag tränar. Jag sover bättre tack vare att jag tränar. Jag tror att jag är gladare på dagarna. Min fru brukar tycka att jag ser ut som en hund som inte fått vara ute på dagarna när jag ska sticka ut och springa. Jag står där i hallen och laddar. Ser fram emot det varje dag. För några år sedan kunde jag aldrig se mig som en tränande människa igen, säger han.

Om arbetet säger han:

– Det fungerar mycket bättre i vardagen när jag har uppgifter som jag kan hantera och som jag känner att jag har stöd ifrån chefer och arbetskamrater i.

Orken och livslusten tillbaka

Och framför allt har han fått tillbaka orken och lusten, som utmattningen berövade honom.

– Jag såg inte fram emot någonting. Det är först nu sista halvåret som jag känner att nu längtar jag efter sommaren, eller nu längtar jag till påsken då vi ska åka upp till stugan hela familjen. För det gjorde jag inte då. Då var det bara att klara dagen och veckan, säger Magnus Claesson.