Först av allt, det är hemskt det du utsatts för och jag lider verkligen med dig. Jag förstår att du valt att stänga ner/av - det är ofta en strategi våra kroppar använder sig av när det blir för mycket svåra känslor på en gång. Men det är bara du, och ingen annan än just du, som kan bli vän med dig själv och dina känslor igen. Du behöver lära känna ditt Lilla Jag igen, ni måste bli ett team. Den lilla inom dig som bär på allt den varit med om, den som är rädd, som blivit sviken, sårad, utnyttjad. Du måste lära dig att ta hand om den Lilla och hjälpa den att samla mod till att våga öppna upp sig igen och kunna etablera nära relationer som GER istället för att TA. Jag tror att traumaterapiformer, som t.ex EMDR, DBR, Somatisk terapi, tillsammans med klassisk samtalsterapi kan hjälpa dig att hitta tillbaka igen så att du får hjälp med att bearbeta dina svåra minnen och kunna bli emotionellt läkt och mer fri. Titta även på Youtube och Instagram, det finns många bra experter där ute som pratar om just trauman och barndom; Gabor Maté, Bessel van der Kolk, Nicole LePera m.fl. som har bra insikter kring detta.

Kärlek och känslan av att vara kär är oerhört komplex och vi har många förutfattade meningar om hur det ska kännas när man är regelrätt kär. Men kärlek känns olika för olika personer. Och ibland kan man bli emotionellt avstängd både pga tidigare upplevelser/mindre emotionella trauman i uppväxten eller tidigare relationer m.m. Hade u kommit till mig som klient hade jag velat börja med att höra hur du hade det när du växte upp? Hur du ser på känslor överlag? Hur du kan identifiera, känna och uttrycka dem. Hur dina ex-relationer har sett ut. m.m. För du låter emotionellt sluten, och jag vill se var någonstans på vägen du omedvetet bestämde dig för att stänga ditt hjärta. Eller, kanske är du inte alls stängd, du kanske bara känner och uttrycker kärlek på ett helt annat sätt. Det är ett utforskande du behöver göra, och gärna med input från en utomstående professionell person.

Åh, jag förstår hur du känner. Det är enormt tungt att bli avvisad och ibland kan det ta lite tid att bearbeta just en separation som väckte mycket starka känslor. Den rädslan är helt normal och vanlig, men den sätter också käppar i hjulet för dig och din framtida relation. Det är klart du ska bli kär igen! Och jag vet att du kommer att våga, så småningom. Kanske kan det vara en idé att söka hjälp utifrån, börja prata med folk du litar på och känner väl om din rädsla - eller sök professionellt stöd så att du får hjälp med att inte låta rädslan styra hela ditt kärleksliv.
Tänk på citatet: Friskt vågat - hälften vunnet! Att bli sårad är en del av livet, precis som att behöva gå igenom andra tuffa utmaningar. Om du klarar dig igenom detta kommer du klara dig igenom många fler utmaningar. Men det handlar om mod, och ibland behöver vi få dels sörja klart, dels få en lite push framåt av någon utomstående som kan få in en på rätt bana igen. Önskar dig all lycka och kärlek!

Ja, eller bygger hus, renoverar eller startar andra stora projekt :) Allt för att slippa ta itu med det som ligger under ytan och puttrar.

Men, just barnfrågan handlar ibland också om biologiska och sociala faktorer som t.ex: "Vi har varit ihop länge nu, alla andra börjar skaffa barn, vi borde väl också göra det?!..." Istället för att känna "Är vi som par starka nog att klara av några enormt slitsamma småbarnsår?".

Tilläggas ska också att om en relation är halvdålig, men man börjar bli till åren, skaffar nog en del personer barn för att i alla fall få sina barn innan det är för sent - partnern kan man ju byta ut längre fram. Och det finns i vissa fall kanske ändå en bra poäng med det, så länge relationen inte är osund/destruktiv.

All populärkultur och sociala medier är som uppbyggt för att du ska jämföra. Och just denna ständiga jämförelse-process som vi håller på med skapar stress. Inom psykologin kallas det för additionsstress, vi lägger ihop allt vi ser alla andra gör/hur deras relationer är/hur Hollywood framställer kärlek m.m. och tänker att allt det där är det man ska ha i en och samma relation. Men så ser ju inte verkligheten ut. En relation kan gå upp och ner, det är inte som på film, MEN det ska vara allra mest bra, annars är det inte en sund relation. Ofta beror denna jämförelse på att man inte själv är trygg, har osäkerhet kring vad man känner/behöver/vill ha i en relation och inte har en fullt utvecklas sk. "inre kompass" som man kan luta sig mot. Och när det saknas så börjar man vända blicken utåt och hämta svar där, i stället för inom sig. Du behöver öva upp din inre kompass och din egen trygghet, först då kan du släppa denna jämförelse. För när du vet att du mår bra i en relation med en person som känns rätt för dig, har du redan "vunnit" det viktigaste för dig.

Dina vänner väcker inte ditt anknytningsmönster till liv. Du har inte heller en lika emotionell och sårbar relation med dina vänner som med en partner. Det betyder att du inte blir lika lätttriggad, som med en partner, för ditt "innersta lilla jag" står inte på spel i samma utsträckning. Och i din grundfamilj (den du är uppväxt i) har du ofta ett mönster du förhåller dig till och en roll du besitter. Därför blir kanske inte din ilska så framträdande där? Jag hade velat utforska när din ilska väcks i relation till din partner och hur den uttrycks, samt om du är medveten om ett mönster i detta. Ibland blir vi också irriterade och arga på en partner för att de är olika oss själva och hur vi vill leva, ibland behöver vi lära oss att anpassa oss och kompromissa och ibland behöver vi lära oss att vi inte funkar bra i längden med vissa personer just pga att de triggar vissa känslor inom oss om och om igen. Gå och prata med en professionell person inom området, för du ska inte behöva vara singel pga att du blir ständigt arg. Utforska fenomenet - du kommer lära dig massor om dig själv!

Anledningen till att just dina relationer tar slut däromkring är så klart mycket svårt för mig att svara på utan att jag får samtala med dig kring hur de relationerna har sett ut och hur de har tagit sig i uttryck.
Rent generellt kan jag säga såhär dock:
Den kemiska förälskelsen tenderar sällan att hålla i sig mer än max ca 18 månader. Därefter krävs det betydligt mycket mer jobb i relationen för att hålla lågan och lusten vid liv. Nu spekulerar jag bara, helt utan att veta bakgrunden till att dessa relationer har tagit slut, men kan det bero på att ni/en av er slutade "jobba" på relationen? Att känslorna sakta dog med åren för att glöden successivt försvann och ni inte aktivt tog tag i att lära känna varandra mer, upptäcka nya saker ihop, fortsätta gå på dejt, fortsätta experimentera sexuellt, fortsätta samtala om nya ämnen.
En annan vanlig faktor till att relationer ofta dör ut i så "tidigt" stadie (allt beror ju på hur gamla man är) är att man initialt kan ha haft en stark attraktion och förälskelse men inte så mycket mer än så. Och med tiden visar sig olikheterna allt mer och mer när det kommer till hur man vill leva sitt liv, hur man kommunicerar, hur man vill spendera tid med/utan sin partner, olika intressen osv. När förälskelsen dött bör oxytocinet som ger den långvariga trygga kärleken öka, men för att det ska ske kan man lite lättvindigt säga att det krävs en trygg stark grund av gemenskap och samhörighet och mycket närhet. Har man olika liv och olika syn på hur en relation ska vara så infinner sig inte det, och då tar relationen slut.

Exakt så är det John, vad fint att du delar med dig! Vår uppväxt och hur våra känslomässiga behov som barn blev bemötta av våra anknytningspersoner (vilket oftast är våra föräldrar) är grunden för hur vi både ser på oss själva som älskvärda eller inte, vilka strategier vi anammar för att få kärlek och hur vi lärt oss att visa/inte visa saker inom oss för att bli älskade och bekräftade. Du har kommit långt i din analys till varför det blivit som det blivit för dig och jag tror att med en utomstående professionell, som är specialiserad på anknytning och relationer, kan du komma ännu längre och även bryta dessa mönster så du får den kärleksfulla trygga relation du har behov av.