För några veckor sedan skrev försvarsanställde men numera pensionerade Gunnar Lundin ned sina minnen från den katastrofala flygövningen för över sjuttio år sedan.
Den nu snart 92-årige Gunnar Lundin är sannolikt en av få – om inte den ende – överlevande som kan berätta om vad som hände när en hel flygdivision slås ut på bara några timmar.
”Luttrande”
– Att vara stamanställd i försvaret i skuggan av andra världskriget visade sig snart på gott och ont vara luttrande för både kropp och själ, skriver Gunnar Lundin i Flottiljområdets veteran- och kamratförenings tidning som kommer ut i dagarna.
Under den anspråkslösa rubriken ”Minnen från ett flygäventyr” berättar han med egna ord om den i själva verket mycket dramatiska händelsen:
– Av en slump blev två av oss furirer, Ingvar Bergehed och jag, avdelade att följa med som färdmekaniker/spanare i flygplan B18 medan resten av mekanikerstyrkan skulle transporteras med flygplan B3 förd av fanjunkare Almqvist.
Vände i Piteå
– Hela divisionen bestod av nio flygplan B 18B inklusive flottiljchefens flygplan och en B 3:a. För varje etapp i flygningen skulle flottiljchefen flyga i förväg och vid behov väderspana för resten av divisionen.
I takt med att vädret blir sämre i höjd med Piteå vänder planen för att landa i Sundsvall istället. Men innan de hinner komma fram stänger flygplatsen på grund av det dåliga vädret. Varför det var bättre att låta planen dimpa ned litet var som helst än att försöka landa på den i och för sig igensnöade flygplatsen vet inte Gunnar Lundin.
– Vi fick höra att Midlanda var stängt. Då var det så. Det var inget som man undrade över, berättar Gunnar Lundin.
Landar i Härnösand
I KamratBladet skriver han:
– Den tidigare fascinerande utsikten från flygplan B18:s glasnos över det norrländska landskapet förvandlades till en mardröm när lågflygningen inleddes i den dåliga sikten mot Härnösand. (...) Efter att ha touchat några märkvärdiga byggnader med torn i stadens centrum gjorde vi inflygning mot hamnområdet med utfällt landningsställ men såg vid markhöjd att istäcket verkade uppbrutet.
Kallblodig buklandning
Istället bestämmer sig föraren löjtnant Lönnberg för att buklanda planet:
– Vid sättningen höll han ett högt nosläge så att flygplanet först i landningsfasens slut skar igenom isen och krossades. Manövern var oerhört skickligt och kallblodigt genomförd och vi blev liggande med vingarna bärande på isen. Fastspänd i stolen och iklädd tung vinteroverall och mussepiggskor var ändå paniken nära när det isblandade vattnet steg till midjehöjd.
Det blev lugnare när förare Lönnberg beordrade ”kupé” och besättningen kunde lämna planet. Men officersmässens spritförråd fanns också på planet vilket man ville rädda. Vilket man lyckades med. Bilden ovan föreställer en ung Gunnar Lundin som hämtar spriten på det sakta sjunkande flygplanet.