Hans Burman är vän till familjen och ingår i ett nätverk som stöttat föräldrarna ”Pär” och ”Malin” sedan Felix omhändertogs i september 2012. Han är kritisk till socialtjänsten och säger att de aldrig fått en chans.
– Barn är aldrig en rättighet men jag anser att samhället har en skyldighet att först pröva stöd till familjen innan man väljer att omhänderta barnet med tvång. Som jag ser det är det ett godtycke som styrt det här ärendet och att man aldrig prövat deras förmåga att utvecklas i sitt föräldrarskap.
Föräldrarnas historia
I fallet Felix finns det ytterligare en omständighet som han anser att socialtjänsten förbisett i prövningen av föräldrarnas förmåga, och det är mammans historik. Hon har själv varit placerad i familjehem som liten och har mycket svåra erfarenheter från ett illa fungerande familjehem. Det finns noggrant dokumenterat i socialtjänstens utredning.
– Hon har verkligen blivit bränd som liten och det har förstört tilliten till myndigheter, socialtjänst och samhälle. I hennes ögon blir placeringen av Felix en upprepning av ett missgrepp av myndigheterna. Sedan har vi pappan som fått strida och föra familjens talan. Som jag ser det har han blivit besvärlig i socialtjänstens ögon när han strider för sitt eget barn vilket i sin tur förstärkt föräldrarnas känsla av att bli motarbetade., säger Burman.
Samhällets resurser
SVT: Men är det inte en risk att låta dem ta ett större ansvar för Felix?
– Givetvis. Barnet ska alltid sättas i första rummet och jag tror alla skriver under på det som står i FNs barnkonvention. Men föräldrarna borde ha prövats och med de skyddsnät och resurser som samhället förfogar över borde de ha skapats förutsättningar, med stödinsatser, att på allvar pröva deras föräldrarförmåga innan omhändertagandet genomfördes, säger Burman.
FNs barnkonvention
Han är också kritisk till att deras umgänge successivt minskats från fyra timmar till två timmar. Förklaringen till föräldrarna är att Felix inte ska knyta an till sina biologiska föräldrar.
– Det är under all kritik. Jag kan återigen hänvisa till FNs barnkonvention och den artikel som säger att varje barn har rätt till en historia och ett ursprung. Vi kan inte sia om framtiden. men när det här barnet växer upp, vem ska han då skylla på när han själv börjar fundera på sin historia? Sina frånvarande biologiska föräldrar? Socialtjänsten, myndigheterna eller lagstiftningen? Det är en frågewställning som är väl värd att tänka på.