– När Lisa var en sexton och ett halvt år ungefär så fick hon åka till ett behandlingshem i Dalarna, där stannade hon i omkring 16 månader, berättar Lisas mamma.

Lisa själv tyckte det var tufft då men säger att i slutet av behandlingen har hon aldrig mått så bra som då.

– Där fick man verkligen det stöd man behövde, att verkligen exponeras för jobbiga situationer och bygga upp en fungerande vardag, säger Lisa.

Tuffare tid som vuxen

När hon kom hem så var uppföljningen däremot dålig och Lisa föll tillbaka i gamla mönster och hennes tvångstankar blev allt värre. Dessutom klev hon in i vuxenvärlden och stödet som fanns genom BUP övergick till vuxenpsykiatrin. Något som resulterade i att hon under flera års tid fick läggas in akut om och om igen. Båda önskar att det fanns riktig behandling.

– Det jag minns var att jag framförallt var väldigt isolerad, säger Lisa.

”Inte mycket till behandling”

– Jag tycker inte heller det är en bra grej att bli inlagd, för att jag vet att det är inte speciellt mycket till behandling utan det är bara en förvaring, man får mat, medicin och ser till att hon inte tar livet av sig, säger Lisas mamma.

Hon får hjälp med en timmes terapi i veckan och har möjligheten att delta i stödgruppen Peer supports träffar, men hennes problematik är omfattande och mer stöd behövs för att hon ska kunna klara sig ute i samhället. Något som oroar hennes mamma hur det blir i framtiden.

– Det är tufft och jag känner framförallt att jag vill att hon ska få hjälp om inte vi finns, säger Lisas mamma.

Hör Västernorrlands områdesdirektör om utmaningarna i vården.