Är det ok att barnböcker uttrycker förlegade värderingar och fördomar som samhället i stort strävar efter att komma bort från? Ja, säger litteraturvetaren Magnus Jansson.
Som exempel läser han ur boken ”Eskimåtrollet Figge” från 1945.
– Här står det att eskimåer har svans, de är troll, att det skulle finnas negerprinsessor och negerkungar i Söderhavet, berättar Magnus Jansson.
– Allting är liksom helt fel!
Eskimåtrollet Figge kom ut sista gången i mitten på sextiotalet men andra gamla böcker, till exempel Astrid Lindgrens, har givits ut på nytt långt senare utan några anpassningar.
Emil i Lönneberga har gjort Elvira Fagerberg fundersam...
– Jag undrar varför hans pappa behöver jaga honom, säger hon.
– Det där har jag börjat tänkt på också, det är lite sjukt, säger Andreas Fagerberg. Vad skulle hända om pappa fick tag på honom, skulle han spöa på honom?
Magnus Jansson fördjupar det resonemanget:
– Om man som barn i dag på andra sätt får reda på att det är förbjudet att slå sina barn och sen läser man EN bok där några barn får smisk eller blir hotade med smisk så kanske det inte så farligt. Men i ett annat läge där man kanske får stryk och så får läsa en bok där det framställs som något man får räkna med, då är kanske inte det så bra.
På sjuttiotalet satte vissa barnboksförfattare tydligt kampen före konsten och enligt Magnus Jansson framstår dessa propagandistiska böcker idag som smått löjliga, troligen för att vi ändå gjort en del framsteg.
För ett par år sedan började vissa förlag genusgranska sina barnböcker, något som väckte stor debatt. Enligt Magnus Jansson måste författarna få vara fria – ansvaret ska ligga på föräldrarna.
– I ett öppet, demokratiskt samhälle så ska konstnärerna få avgöra det själva, sen är det vi konsumenter och läsare som också måste ta en aktiv del och förhålla oss till det de gör och skicka signaler om vad vi tycker.