Jarmo Koskela från Kolbäck packade sin lastbil med förnödenheter åt flyktingar som flytt Ukraina för första gången i mars. Då var hans hustru Marianne med, men i måndags åkte han ner igen på egen hand. Tillsammans med Huskatten Västerås och privatpersoners donationer hade lastbilen fyllts med saker till förmån för katter, hundar och människor.
– En del kanske tycker det är märkligt att vi skänker saker till husdjuren, men många som inte vill ge saker till människor ger till djur, Säger Jarmo Koskela.
När Jarmo kom till staden Lask i Polen mötte han upp med sin polske vän Marek som slog följe den sista biten. När de nådde staden Przemyśl, som ligger vid Polens gränsen till Ukraina, letade de upp civila som kunde få ta del av donationerna till sina husdjur. Jarmo och Marek åkte även till ett stort shoppingcenter som hade gjorts om till ett slags flyktingläger.
Blev chockad av mötet vid gränsen
Jarmo berättar att det fanns volontärer på plats som försökte hjälpa flyktingarna medicinskt och på andra sätt. De nödställda flyktingarna hade gott om kläder säger Jarmo. Barnen hade leksaker och ritade teckningar. Men han tyckte att det var jobbigt att se.
Hur upplevde du situationen där?
– Väldigt dämpad. Denna tragik är så tjock att man kan ta på den.
– Volontärerna tog helst emot vatten och mat. Det hade de störst brist på. Men det som chockade mig mest var att de var i stort behov av liksäckar. Då blev allt så verkligt. Eller overkligt, säger Jarmo.
Vad tar du med dig hem från den här färden ner till de krigsdrabbade?
– Att det finns enormt mycket kärlek här. Det är otroligt många krafter som är här och hjälper till, människor från Tyskland, Italien, England, Nederländerna och många fler. Jag kommer att återvända om kanske tre veckor, för jag vill hjälpa till mer.