USA:s president Ronald Reagan stod framför Berlinmuren 1987 och uppmanade Sovjetledaren Gorbatjov att öppna muren. Det blev en närmast profetisk uppmaning.
För det blev Gorbatjov som i förhandlingarna om Tysklands framtid till sist gick med på att ena Tyskland.
Föll på knä
Men alltsammans hade sitt upphov ett kvarts sekel tidigare. Från 1966 började socialdemokraten Willy Brandt planera en avspänningspolitik mot östblocket, först som utrikesminister och sedan som regeringschef.
Han uppnådde en avspänning genom att lova att respektera de gränser som dragits genom Tyskland efter kriget. I praktiken erkände Västtyskland alltså DDR som ett slags stat.
I Warszawas judiska ghetto föll Willy Brandt på knä vid monumentet över nazismens offer. För nationellt sinnade västtyskar var detta något avskyvärt – att en västtysk regeringschef ödmjukade sig så!
Fick nobelpris
Men Brandt fick Nobels fredspris för sin omstridda politik. Ett nytt Västtyskland trädde fram, ett som inte tänkte på att få tillbaka förlorade områden i öst.
Avspänningen ledde till att västtyskar kunde besöka DDR, att handels- och kulturutbytet ökade. Öst- och västtyskar kom i kontakt med varandra.
Brandts ledmotiv hette ”Förändring genom närmande” (Wandel durch Annäherung): Man skulle skapa kontakter och förtroende genom att de båda staterna umgicks med varandra på ungefär samma sätt som vilka stater som helst.
”Förändring genom kontanter”
Bakom den oskyldiga frasen doldes ett program som underminerade DDR.
Till exempel medförde denna avspänning att östtyskar så småningom relativt ostört kunde se västtysk tv. DDR-medborgarna fick en unik informationskälla som saknades i andra östblockstater.
Det blev en effektiv propaganda som undergrävde DDR-ledningens trovärdighet.
Kristdemokraterna (CDU och CSU) såg ofta Brandts politik som fega eftergifter. Nynazister kallade honom landsförrädare. Men när CDU/CSU kom till makten i Västtyskland 1982 accepterade de i praktiken den förda östpolitiken.
CDU/CSU införde något nytt i Tysklandspolitiken. Det var pengar. Nu blev det närmast ”Förändring genom kontanter”.
Fick egen bild av väst
Redan tidigare hade Västtyskland köpt loss fångar ur DDR-fängelser. Nu utvidgades systemet. Mot stora västtyska lån lovade DDR att låta östtyskarna få resa på besök i väst.
Miljoner östtyskar besökte Västtyskland under senare delen av 1980-talet. De kunde nu skaffa sig en egen bild av väst. Runt 20.000 fick dessutom lämna DDR för gott.
Utan de första stegen på 1960-talet hade detta troligen varit svårare att genomföra.
Under DDR:s sista år 1989-90 var det kristdemokraten Helmut Kohl som – efter en del tvekan och förvirring – drev på Tysklands enande.
Han hade stöd av socialdemokraten Willy Brandt, som när muren föll myntade uttrycket ”Nu växer det ihop, som hör samman”.
Nästan en outsider
Partiledaren och östpolitikern Brandt blev nästan en outsider i sitt eget socialdemokratiska parti. Men under denna dynamiska utvecklingsfas kunde de båda politikerna enas över partigränserna.
Till dem som bidrog till murens fall kan man också räkna de hundratusentals DDR-medborgare som vågade protestera. Det kan sägas vara den enda lyckade revolutionen i Tysklands historia.
I efterhand har Helmut Kohl dock menat att det enbart var Sovjets ja som avgjorde.
Inte orimligt
Och det är inte ett orimligt påstående: Tyskarnas olika former av närmanden till varandra – och enandet – hade inte kunnat ske utan Sovjets godkännande. Det var alltså till sist Sovjetledaren Gorbatjovs ja i juli 1990 som avgjorde. Drygt ett år senare föll hans eget Sovjet sönder.