-Varje dag jag vaknar är det första jag tänker på droger. Jag vet inte vad jag får tag på – om det blir subutex, morfin eller något annat.

Det säger Pontus, 28 år. Han kallar sig själv en en stillsam småstadsknarkare och har knarkat i åtminstone nio år. De senaste tre, fyra åren har han tagit riktigt tunga droger – mest morfin men ibland heroin.

Pontus är rädd. Om han inte snart får hjälp kan det gå som för kompisarna

-Det är så många som dött. Jag tänker på hur de kunde dö som bara gjorde det, säger han.

Stängd vård

Pontus har all anledning att vara orolig. De som dör av narkotika har aldrig varit så många som nu.

Men hur narkomanvården fungerar är väldigt olika beroende på var i landet man bor. Där Pontus bor har delar av den till och med stängt.

Det metadonprogram som fanns här i stan är nedlagt på grund av bråk mellan kommunen och landstinget.

-Subutex- och metadonteamet är stängt. Där är det omöjligt, säger Pontus.

Fördömande syn

Björn Jonsson, narkotikaforskare vid Malmö högskola, håller med. Han menar att man i Sverige har en väldigt fördömande syn på narkomanen, vilket genomsyrat vården.

– I avsaknad av kunskap hänfaller vi till att moralisera över patienterna istället, säger han.

– Det kan yttra sig i att man stänger av patienter från vårdprogram när de återfaller, säger han.

– När de visar symptom på den problematik som de sökt för, då stänger vi av dem.

För 1,5 år sedan lämnades missbruksutredningen till regeringen. I utredningen beskrivs svensk missbruksvård som misslyckad.

Utredaren Gerhard Larsson delar Björn Jonssons bild av den moraliserande hållningen som leder till att missbrukare blir utan den vård och behandling de behöver.

(Läs intervju med Gerhard Larsson här !)

Ävern Pontus känner väl igen bilden av vården. Den som får ett återfall kastas ut och det spelar ingen roll om personen är riktigt illa däran.

-Det är många som har dött när de blivit utslängda därifrån, säger han.

Köper av langare

Pontus gör som många andra knarkare. Den medicin han inte får av samhället köper han själv av langare på gatan. Med subutex i kroppen kan han fungera och leva något som i alla fall liknar ett vanligt liv. Men det är inte ofarligt.

2005 ändrades reglerna för metadon och subutexbeandling och många fler patienter fick plats i programmen. Men samtidigt började alltfler utanför programmen dö med dessa preparat i kroppen. Ingen vet varför men kritiker hävdar att patienterna säljer sin medicin på gatan istället för att ta den själv.

Men det tror inte Pontus på.

-Det kommer från andra länder. Folk smugglar in det i landet för att det finns en sådan efterfrågan, säger han.

– Sverige måste vara världens sämsta land att vara drogberoende i. Man kan inte ens säga att man har ett drogproblem. Det är största tabut, säger Pontus.

(OBS! Pontus heter egentligen något annat.)