Lennart Pittja sitter och bläddrar i en Sáminuorra-tidning, där hans dagbok om hungerstrejken i Kiruna för 30 år sedan är publicerad. Han och kompisen Jörgen Stenberg, Malå, som båda var engagerade i Sáminuorra, beslutade sig för att ansluta sig till hungerstrejken som hans far Josef Pittja och Nils-Tomas Labba, från Övre Soppero hade påbörjat.

– Jag minns väldigt fina, men väldigt jobbiga stunder. Det var omtumlande och mycket som skedde. Men jag minns det också med väldigt stor stolthet att man faktiskt gjorde något, säger Lennart Pittja.

Samerna protesterade mot att svenska staten släppte fri småviltjakten ovan odlingsgränsen, samma år som Sametinget inrättades.

– Jag har alltid haft ett intresse i samhällsfrågor och drivkraften för mig var att visa att Sametinget som vi nu fick med ena handen, så var priset för högt. De var viktigt att visa regeringen som drev igenom detta att det inte var ok, säger Lennart Pittja.

”Känslorna for åt alla håll – både på gott och på ont”

Ni var utan mat i nästan en vecka, hur var det?

– Jo, det gick, men jag var väldigt påverkad. När Sametinget skulle invigas så gick jag in och skulle vara med, men jag orkade inte vara kvar. Det kändes som man var väldigt naken, känslorna for åt alla håll – både på gott och på ont.

I dag arbetar Lennart Pittja som tursimföretagare i Gällivare kommun och berättar att tiden i Sáminuorra och händelsen för 30 år sedan har format den han är i dag.

– Jag brinner för rättvisa och samiska rättighetsfrågor som land och vatten i dag som för 30 år sedan. Jag har inte fortsatt som aktivist eller engagerat mig politiskt, men har valt ett liv där jag håller dem här frågorna i centrum, säger Lennart Pittja.