Det var först genom jobbet som Johanna Westeson insåg att farfar Hjalmar Westeson var verksam i Sápmi under en minst sagt omvälvande tid för den samiska befolkningen. Hennes bok tar avstamp i dåtiden, med nutida slutsatser.

– När jag började jobba med samiska frågor, insåg jag att det hände väldigt mycket under en viss period i början av 1900-talet. Nomadskolereformen, tvångsförflyttningarna, rasbiologin och lapp ska vara lapp politiken. Under denna tid var min farfar verksam som präst i norra Sápmi, berättar Johanna Westeson.

Hjalmar Westeson var från Skåne, men jobbade nästan hela sitt yrkesliv i Karesuando och Gällivare.

– Jag träffade honom aldrig, han dog 15 år innan jag föddes. Jag tror han var en godhjärtat person som ville väl, men oerhört aningslös inför det sammanhang han befann sig i. Det finns inga tecken kring att han tvivlade på sin roll som den goda herden, som en fridsbärare och frälsare, säger hon.

”Rubbade mig i min tro på mitt yrke”

I boken beskriver Westeson hur tiden när regeringens beslut att tillåta gruvetablering i Gállok kom. Då jobbade hon på Amnesty med samiska frågor.

– Det var chockerande men också desillusionerade. Jag är människorättsjurist och trodde det betydde någonting att människorättsorgan säger nej. Att FN reagerar och i det här fallet var det helt oviktigt för den svenska regeringen. Det rubbade mig i min tro på mitt yrke om jag ska vara helt ärlig, säger hon och fortsätter:

– Det var ju inte så att jag var okunnig kring vad som varit fel, däremot har jag i en högre grad förstått hur djupa de här strukturerna är. Hur det går att se en direkt koppling till rovdriften på naturresurser i dag till hur det koloniala projektet legitimerades i början av 1900-talet.

”Stark känslomässig process”

Hur har din syn på din farfar förändrats under skrivprocessen?

– Det har gått jättemycket fram och tillbaka. Jag har irriterat mig på honom, jag har brottats med honom, jag har tyckt om honom, känt ömhet för honom. Det har varit en stark känslomässig process. Men vi behöver också förstå vilka kolonialisterna var, jag ser ju att min farfar var en del av det här systemet, samtidigt som inte det gör honom till en ond människa. Det är inte en så svartvit bild. Det tror jag är viktigt att prata om, säger Johanna Westeson.