Skogsbruket och rennäringen har under många år haft olika syn på skogsbruket. De använder samma marker men i helt skilda syften. Skogsbolagen är ute efter timret medan rennäringen är ute efter betet. Avverkningar påverkar renbetet negativt, med utbredda kalhyggen som påverkar både häng- och marklav. De mångåriga konflikterna kulminerade ytterligare med Sveaskogs pressmeddelande i januari.
Jonas Stenberg är ordförande i Västra Kikkejaur sameby, en sameby som är hårt ansatt av skogsavverkningar.
– Jag har lite svårt att ta till mig det att det ska vara renskötselns fel. Det är så hårt hugget under en längre tid och samebyarna måste ju se till sina egna förutsättningar, för trots allt är det ju inte rennäringen och samebyarna som har huggit skogen, det har dom ju bemästrat själva, säger Stenberg.
Jonas Stenberg tycker att det är bra att avverkningarna minskas, men han kan inte säga ännu om det har någon effekt på hans sameby.
– Det har påverkat hårt ända sen storskogsbruket brakade loss på 1980-talet och det är väl de konsekvenserna som både Sveaskog och vi lider av i dag. Man kanske har huggit i ett tempo som inte har varit hållbart över tid.
”Vi har inte brukat skogen för hårt”
– Jag kan inte hålla med om att vi har brukat skogen för hårt, men jag skulle vilja se ett mer varierat skogsbruk som tar hänsyn till olika intressen, säger Erik Brandsma VD Sveaskog.
Brandsma har uppmärksammat att rennäringen lider av intrång från olika håll.
– Jag vill gärna att det ökade trycket inte kommer från skogsbruket framöver och inte från Sveaskog, säger Erik Brandma.
”Målas lätt upp som bakåtsträvare”
Kristina Sehlin Macneil forskar på konflikter och maktrelationer mellan urfolk och utvinningsindustrier, och menar att rennäringen ofta blir underordnad.
– Den typen av markintrång som samebyarna lever med sätter en extrem hård press på renskötseln och det gör ju att när man försöker skydda sin näring, Då målas man lätt upp som bakåtsträvare och nej-sägare, säger Kristina Sehlin Macneil.