Ol-Johán Sikku, Övre Soppero var ordförande mellan 1985-89 och Jörgen Stenberg, Malå mellan 1995-1997.

Vad var bästa minnet under er tid i Sáminuorra?

Jörgen: Jag minns aktionerna, till exempel paraplydemonstration. Vi var 15 ungdomar som gick med paraplyer under riksdagens invigning när riksdagsledamöterna kom ut från Storkyrkan. Då vecklade vi ut paraplyerna med våra slagord. En demonstration förändrar inget i sak, men är ett sätt att ständigt påminna om att det finns ett missnöje.

Ol-Johán: Jag tror det var när vi anordnade idrottslägret i Tärnaby under slutet av 80-talet. Inget liknande hade gjorts tidigare. Vi hade sökt pengar för 40 stycken deltagare, men intresset var så stort, i slutändan var det över 80 ungdomar från hela Sverige.

Vad är skillnaden från Sáminuorra då och nu?

Ol-Johán: När jag började var organisationen ganska liten, så vi fick jobba hårt för att få fler medlemmar. Under två års tid så besökte vi varje sameby och sameförening och informerade och värvade medlemmar. Projektet var väldigt lyckat.

Vad var största utmaningen?

Jörgen: Innan Sametinget hade Sáminuorra en given roll i den politiska sfären. Då var det SSR, Same Ätnam och Sáminuorra som drev olika frågor. Så när Sametinget började driva politiska frågor hamnade ungdomsförbundet i ett vacuum som partipolitiskt obunden, vi trampade luft ett tag innan vi hittade rollen igen.

Vad har din bakgrund i Sáminuorra betytt för den person du är i dag?

Jörgen: Extremt mycket! Jag har bekanta i varenda sameby och i många reinbetesdistrikt på norsk sida och det är en frukt från Sáminuorras tid. Det viktigaste arbetet är att knyta ihop folk, att ungdomar får ett nätverk.

Hur ser Sáminuorra ut om 60 år?

Ol-Johán: Samiska ungdomar kommer att fortsätta jobba med samiska frågor, liksom i dag. Men jag tror samtidigt att man måste arbeta mycket mer med frågor om identitet och kultur, för försvinner det, så försvinner vår kultur och själ.