Själva förlossningen beskriver Marie Borg som hanterbar. Det var de sista 40 minuterna den där dagen i slutet av april 2010 som gick lite väl snabbt. 

– Hon kom ut med huvud och axel tillsammans och blev lite för stor. De var tvungna att klippa två klipp för att minimera risken att jag skulle spricka. När jag krystade ut vid nästa värk gjorde hon en piruett ut och det gjorde givetvis att det blev större skador, berättar Marie.

Fick ingen information

Med sin nyfödda dotter liggandes på magen tycktes allt vara frid och fröjd. Men skadorna i underlivet, en grad 4 bristning där analsfinktern och några centimeter av tarmen och slidväggar gick sönder, var så pass stora att Marie kördes direkt från förlossningen till operation.

– De sa att det skulle ta 30 minuter men det tog drygt en och en halv timme att sy ihop. Under tiden fick min flicka och hennes pappa vänta själva i ett rum på BB. Min dåvarande kille var oerhört uppjagad och rädd. Han fick ingen information om var jag var eller hur det gick för mig och trodde till slut att jag inte levde.

Läs mer: Levde med förlossningsskador i 40 år

Två dagar senare åkte de hem. Marie hade svårt att sitta men hade fått med sig en sittring från BB. Att kissa gjorde så ont att hon fick sitta med duschmunstycket i handen på toaletten och djupandas. På återbesöket på mödravårdscentralen några veckor senare kände hon sig behandlad ”som en spetälsk”.

– Det smusslades med vad som hade hänt och jag skulle ”snabbt in på rummet”. Det var väldigt konstigt, jag upplevde att man helst ville att jag inte skulle prata om vad jag upplevt.

”Det var en fruktansvärd tid”

Marie Borg är långt ifrån ensam. Hon är en av flera kvinnor som i samband med SVT Nyheters granskning av förlossningsvården har hört av sig för att dela med sig av sina erfarenheter. Genom att prata om vad hon varit med om hoppas hon kunna ge hopp och styrka åt andra drabbade kvinnor.

– Det var en fruktansvärd tid efter förlossningen, med depressioner och social fobi som bieffekter. Jag gick helt in i väggen och blev sjukskriven i två månader via BVC, stängde in mig helt och barrikaderade mig hemma. Jag var livrädd för att gå ut för jag vågade inte tro att jag skulle kunna hålla mig och inte bajsa på mig.

– Självklart var jag glad över att få barn, men jag var knappt 30 år gammal och ville slippa gå runt med binda, blöja och Dimortabletter (mot diarré, reds anm) och lavemang.

LÄS MER: Emma födde på köksgolvet – fick inget stöd efteråt

Först sex månader efter förlossningen kunde hon på riktigt glädjas över att ha fått barn. Drygt två år efteråt träffade hon en gynekolog på Sahlgrenska sjukhuset som hjälpte henne med ett mindre ingrepp för att stärka upp mellangården. Det gjorde att hon fick större delen av sitt tidigare liv tillbaka.

”Man känner sig sviken av systemet”

Men när Marie 2015 blev gravid för andra gången väcktes gamla minnen och ångestkänslor åter till liv. Hon tjatade då till sig ett planerat kejsarsnitt.

– Hade jag blivit tvingad att föda vaginalt den gången så hade jag gjort en abort i stället. För jag vågar inte gå igenom det en gång till med risken att även denna gång gå sönder.

LÄS MER: Starka reaktioner på SVT:s granskning av förlossningsvården

Trots en andra operation har hon än i dag svårt att hålla tätt. De flesta dagarna är det inga större problem, men hon går ogärna ut bland folk om hon känner sig bubblig i magen. Det händer att hon fortfarande stannar hemma av rädsla för att bajsa på sig offentligt.

– Mitt liv är för alltid förändrat och på min dotters födelsedag känns det lite tudelat då jag är överlycklig över att hon finns men samtidigt är det en påminnelse om att jag fram till den dagen var ”normal”.

– Man känner sig lite sviken av systemet, att de inte kunnat stötta en på ett bättre sätt trots att det som hände mig är så vanligt. Men det värsta är nog att det var sju år sedan det hände mig och folk drabbas fortfarande av det i dag.

LÄS MER: Det här är förlossningsskador