Det går att bli statsminister med ett mycket svagt stöd i riksdagen. Det visade inte minst Ola Ullsten (FP) som hade 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig när han fick bilda regering 1978. Vår negativa parlamentarismen innebär ju att det som hindrar en aspirerande statsminister är att en majoritet av riksdagens ledamöter inte trycker på nejknappen vid statsministeromröstningen. Ola Ullsten fick vara statsminister i ett år och priset blev högt om man ser till väljarstöd – Folkpartiet gick från 10,6 i valet 1979 till 5,9 tre år senare.
Men han hade ändå en lättare resa till makten än det här valets statsministerkandidater. I dag har vi i praktiken tre block, där det tredje (SD), kommer att sätta käppar i alla hjul om de inte får inflytande.
Så vad talar egentligen för och emot de olika alternativen?
S+MP
Talar emot
En ännu svagare regering än i dag. Att koalitionsregera i minoritet har tvingat fram dyrköpta eftergifter som kostat både S och MP i väljarstöd. Och trots att de kallar sig ”samarbetsregeringen” har det blivit allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra partierna står. Utåt säger både språkrören och Stefan Löfven (S) att de vill fortsätta ”sitt samhällsbygge” men mellan skål och vägg sågas ett fortsatt regeringssamarbete med MP av högt uppsatta socialdemokrater. Även inom Miljöpartiet finns det starka röster som menar att partiet hellre ska gå i opposition än fortsätta dagens tvåpartikoalition.
Talar för
Om de rödgröna blir större än Alliansen ska det inte uteslutas att partierna gör en omstart, förutsatt att försöken att locka över C och L misslyckas. För trots allt gnissel och stundtals stora motsättningar flyter det vardagliga regeringsgnetandet på allt smidigare efter fyra år.
M+KD+L+C
Talar emot
Om de blir mindre än de rödgröna, och det blir de om Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Både Annie Lööf ( C) och Jan Björklund (L) har dyrt och heligt lovat att inte sätta sig i en regering som blir beroende av Sverigedemokraterna. Senast i veckans partiledardebatt markerade de båda stenhårt mot Jimmie Åkesson. Lööf gick längst och anklagade Åkesson för rasism i partiet. Att överge den hållningen skulle vara ett dyrköpt svek. Och att hoppas på stöd från Socialdemokraterna om statsministern heter Ulf Kristersson (M) får nog sägas vara en smula naivt.
Talar för
Trots uppenbara sprickor i alliansfasaden, inte minst i regeringsfrågan, så är kvartetten tydlig med att de vill regera tillsammans. De utbildar blivande tjänstemän, de fem gemensamma arbetsgrupperna har levererat förslag under våren och i augusti kommer den gemensamma ”reformagendan”.
S ensamt
Talar emot
Som opinionsläget ser ut i dag så går Socialdemokraterna mot ett historiskt dåligt valresultat. På det följer en svidande intern eftervalsdebatt. Det manöverutrymme som krävs för att få till stånd en enpartiregering som skulle vara den svagaste sedan Ullstens, kräver sannolikt en valframgång.
Talar för
En ren S-regering skulle ha lättare att samarbeta med partierna på andra sidan blockgränsen och på så vis skapa majoritet för sina olika förslag. De skulle slippa besvärliga uppgörelser med Miljöpartiet som dieselförbud, höjd bensinskatt och inte minst de ensamkommande som så tydligt är en de viktigaste förklaringarna till vårens opinionsras.
M
Talar emot
Även Moderaterna ser ut att göra ett mediokert valresultat och löper stor risk att förlora den viktiga positionen som näst största parti. En sådan neslig prestigeförlust skulle skadeskjuta Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare, även om han är den kandidat som just nu har lägst odds att bli statsminister. En ren M-regering skulle dessutom bli mycket svag med bara 78 mandat bakom sig, enligt den senaste mätningen från SVT/Novus.
Talar för
Ulf Kristersson (M) har ett starkt internt tryck på sig att förverkliga devisen ”ända in i kaklet”. Att inte försöka ta regeringsmakten, nästan oavsett valresultat, skulle inte accepteras i stora delar av Moderaterna. I partiet finns också många företrädare som inte alls är främmande för en dansk modell där M regerar i eget majestät och kan ta stöd av Sverigedemokraterna om det behövs.
S+MP+V
Talar emot
Socialdemokraterna har fortfarande inget som helst intresse av att släppa in Vänsterpartiet i regeringen. Hade de velat det hade de gjort det redan 2014. För trots Jonas Sjöstedts (V) ansträngningar att göra V till ett regeringsdugligt parti är Socialdemokraternas analys fortsatt att V skrämmer bort de hett eftertraktade mittenväljarna.
En rödrödgrön regering skulle också ha ännu svårare än dagens att få till stånd nödvändiga uppgörelser över blockgränsen. Att Annie Lööf (C) eller Jan Björklund (L) skulle samarbeta med en regering där Vänsterpartiet ingår är högst osannolikt.
Talar för
Vänsterpartiet har inte slutat hoppas på att en dag få ingå i en S-regering och i ett läge där hårt ställs mot hårt finns det en förstås en liten möjlighet att V är med och fäller en S-regering, något de bara gjort en enda gång tidigare. Om det hotet skulle vara det enda som hindrar Löfven från en andra regeringsperiod kan Sjöstedt till slut få de hett eftertraktade nycklarna till Rosenbad. Osannolikt men ingenting ska uteslutas efter det här valet.
S+M
Talar emot
Socialdemokraterna och Moderaterna har en sak gemensamt – deras livsluft är att ha varandra som huvudfiender, något de fostras i redan i ungdomsförbunden. Att då sätta sig i samma regering är i det närmaste otänkbart. Dessutom, till följd av Socialdemokraternas ras i opinionen, skulle den här konstellationen inte ens få egen majoritet.
Talar för
Att Sverige ställs inför en svår säkerhetspolitisk kris i närområdet eller en hotande ekonomisk kollaps. Först då är en storkoalition av tysk modell trolig, förutsatt att de uppnår majoritet.
S+C+L
Talar emot
Annie Lööf (C) har varit väldigt tydlig med att hon inte sätter sig i en S-ledd regering. Socialdemokraterna är vid sidan av Sverigedemokraterna, Centerpartiets huvudmotståndare i det här valet. Och Jan Björklund (L) som sannolikt kommer leda sitt parti till ett uselt valresultat, föredrar nog att slicka såren i opposition, även om det ligger en ministerpost i potten.
Talar för
Löfvens favoritlösning efter egen majoritet för Socialdemokraterna. Inte minst för att en sådan lösning skulle förpassa Alliansen till historien. Konstellationen skulle få ett starkare underlag än dagens rödgröna alternativ.
Politiskt landskap i förändring
Klart är att vi står inför ett politiskt landskap i stor förändring. Och med lite kreativitet och god vilja från partiledarna finns det förstås fler möjliga lösningar än de som radas upp här. Att Sverigedemokraterna skulle ta plats i en regering under nästa mandatperiod är föga troligt i dagsläget. Dels för att inget parti vill regera med dem, dels för att de själva gör kalkylen att de vinner mer på att stå utanför. Men det ska inte uteslutas att de släpps in i förhandlingsvärmen och därmed tar ytterligare ett steg mot sin efterlängtade normalisering.
Lågoddsaren är förstås att det är Moderaterna som återigen gläntar på den dörren. Efter ett sådant scenario är det inte omöjligt att vi på sikt får en situation likt den i Danmark där Socialdemokraterna vill samarbeta med SD:s systerparti Dansk Folkeparti.
Ett dramatiskt val väntar. Men det är först den 10 september, dagen efter valet, som det blir spännande på riktigt. Tills dess är det lite av en transportsträcka för den som gillar riktigt rafflande politiska thrillers.