Knappt en timme tidigare när vi tagit mark i strålande väder. Bestämda uppmaningar från personalen ombord. Snabbt, ut ur planet! Förstår ingenting av brådskan men vi skyndar på. Människor i en klunga vid terminalhallens fönster. Rökpelaren som de stirrar på? Ett plan som störtat i försvarshögkvarteret Pentagon, säger någon. Tv-monitorer visar World Trade Center i New York och rök även där. 

Vi är hemkomna till DC efter en reportageresa i Brasilien, SVT:s enda fasta nyhetsteam i Amerika. Tidigare fanns en korre för Rapport och en för Aktuellt, men inte längre.

Inser att rökpelaren där borta vid Pentagon är inte heller någon olyckshändelse

Måste ha våra prylar! Vi rusar för att hämta bagage. Försöker ringa redaktionen i Stockholm men varken fasta linjer eller mobilen fungerar. Hela flygplatsen evakueras. Utjagade hör vi dova, tunga smällar.

Vi befinner oss i Supermaktens huvudstad och det låter som krig! Just då förstår vi inte. Enligt senare förklaringar ljudbangar från stridsflyg som skickats upp mot terrorhotet.

Alldeles för sent får jag så kontakt med jobbet, får förklarat för mig hur två passagerarplan flugit rakt in i New Yorks finanshjärta. Inser att rökpelaren där borta vid Pentagon heller inte är någon olyckshändelse. Den smärtsamma insikten att ni där hemma har full koll framför tv-skärmarna, medan vi som är här för att rapportera famlar efter koordinaterna.

En skärande känsla av otillräcklighet!

Trots evakueringen får vi ut våra prylar. Men taxibilarna är borta, tunnelbanan stängd, bussarna går inte längre. Vi släpar väskor och oss själva upp till George Washington Parkway. Går ut på motorvägen och viftar tills den unga kvinnan plockar upp oss med orden: 

”Gud sa mig att ni två behöver hjälp.”

Ja, sannerligen!

Till fots lyckas vi ta oss genom ett panikslaget Washington

Den 11 september 2001 är en dag omöjlig att glömma. Terrorister kapade flygplan, skar halsen av piloter och styrde hundratals oskyldiga rakt in i döden. Det fanns liksom inte. Men nu hade det hänt.

Delvis till fots lyckas vi ta oss genom ett panikslaget Washington mot strömmen av flyende. På flykt från terrorhot och ett fjärde plan, det som skulle störta i Pennsylvania. Vi når till slut kontoret, datorer och efterlängtad information. På vägen har vi fångat de första kommentarerna från en drabbad befolkning.

”Vi måste slå tillbaka! Det värsta sedan Japans attack mot Pearl Harbor! Asfaltera de där terroristländerna i Mellanöstern!”

Chocken var total! Och efter den första reaktionen, ilska över omvärldens omedelbara och tillrättavisande kommentarer om ”världspolisen USA som bara hade sig själv att skylla”.

Please, låt oss sörja först! 

Världen blev sämre. Vi lever med terrorn.

Återstoden av min tid som USA-korrespondent dominerades av 11 september.

Från de rykande resterna i ground zero och begravningarna i staden där 343 brandmän fanns bland de flera tusen som miste livet. Till skärpta terrorlagar, hustrun till pizzabagaren i Albany som satt där med sina tre barn sedan maken fängslats och deporterats till sitt forna hemland Jordanien för en förflugen kritisk kommentar om amerikansk utrikespolitik. 

Nu är det 15 år senare och al-Qaidas ondskefulla attacker mot amerikanska mål den 11 september 2001 står fortfarande fram som oöverträffade bland alla avskyvärda terrordåd.

Världen blev sämre. Vi lever med terrorn. Händelserna den dagen går inte att glömma. Inte heller orden.

Det är Boeing 767 i båda tornen!