Ken Dennis, jobbade som polis:
”Jag satt på polisstationen när någon ropade ”kom hit” inifrån tv-rummet. Jag gick dit och såg det andra planet köra in i byggnaden. En patrullerande kollega pratade med oss på radion strax efter det, och när han kör hör vi honom säga ”oh shit”.
Då är han i närheten av Pentagon och ser planet krascha in. Vi klev alla upp och åkte dit, och sedan lämnade jag inte Pentagon på 29 timmar. Sedan åkte jag hem, sov i tio timmar, innan jag åkte tillbaka och stannade i princip där i tre veckor. Två av de veckorna tillbringade jag på ett bårhus där, det var så många människor att ta hand om, som skulle identifieras.
Jag är inte en person som tycker att man ska älta eller gå runt och minnas svåra händelser, men några av ansiktena som jag såg där, de försvinner aldrig. De är kvar med mig för evigt.
Det jag tror att 11 september 2001 har fört med sig för mig är vetskapen om hur sårbara vi är. Och det viktiga nu som då är att vi har ledare som förstår det, och som tar det på allvar.”
Anneli Nilsson, jobbade som flygvärdinna:
”Jag jobbade som flygvärdinna för United Airlines och var på väg till Dulles flygplats när jag hörde på radion vad som hänt. Att åka hem tog fem timmar, jämfört med de 45 minuter det brukade ta, alla hade satt sig i sina bilar och åkte i panik för att komma hem.
Det tog några dagar innan jag fick reda på att jag förlorat en kollega jag var vän med i det fjärde planet, det som kraschade på en åker i Pennsylvania. Luftrummet stängdes så vi fick inte flyga på länge. När jag väl flög över New York, två veckor senare, så kom det fortfarande rök över platsen där World trade center hade stått.
Mitt jobb blev aldrig detsamma igen. Allting förändrades. Jag var rädd, så många av oss var rädda. Jag slutade två år senare och bytte karriär.”
Jack Brown, jobbade som brandchef:
”Jag tittade ut och tänkte på vilken vacker dag det var precis innan någon på brandstationen ropade att jag skulle slå på teven. Jag såg hur planet körde in i det andra tornet, och sedan dröjde det väl ytterligare en halvtimme innan samtalet kom om Pentagon.
Jag har jobbat med katastrofhjälp i trettio år, innan 11 september hade jag varit och jobbat med ambassadbombningen i Kenya och med attacken i Taiwan, så jag var förberedd på vad jag skulle möta. Jag tog med mig tre brandbilar fulla med män och åkte dit.
Det är väldigt speciellt att vara chef över brandmän och skicka in dem i en situation som den vi mötte där, för det är å ena sidan oerhört farligt och å andra sidan är vi är alla beredda att dö för att rädda en annan människa, det ingår i vårt jobb.
Det dog 184 människor i Pentagon den dagen, då räknar jag inte terroristerna, men vi förlorade inte en enda brandman. Fortfarande, 15 år senare, går det inte en dag utan att jag tänker på allt vi var med om där.
Jag fortsätter att jobba i Arlington och kör förbi Pentagon varje dag. Jag tror att för mig och för väldigt många amerikaner så försvinner det helt enkelt inte.”