Noureddine Chatti, ordförande i Svensk-tunisiska föreningen, har flera teorier om varför nästan 30 procent av Tunisiens röstberättigade invånare valde att inte rösta.
Chatti ser förklaringen i infrastrukturen, den forna elitens förlorade makt och de fattigas besvikelse över allt livet inte blev snabbt synbart bättre.
-I många byar finns inte ens vägar att ta sig fram, många har inte haft någon möjlighet att registrera sig, säger Chatti.
Fattiga räknade med förändring
Det forna maktpartiet RDC med den störtade president Ben Ali hade omkring 1,2 miljoner medlemmar. När partiet upplöstes och anhängarna förbjöds att kandidera i valet, förlorade också många motivet att registrera sig.
Noureddine Chatti-Vem vill rösta när man förlorat makten? Många sades leva på korruption och att vara supporter till partiet, säger Chatti.
En annan grupp som hållit sig borta från valurnorna är enligt Chatti de allra fattigaste.
-De fattiga hade stora förhoppningar om ett bättre liv när revolutionen startade. När de inte sett de snabba resultat de förväntat sig har man heller inte haft anledning att rösta.
Oro bland kvinnorna
Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som följt valet som observatör för säkerhetsorganisationen OSSE:s räkning, beskriver valet som organiserat och noggrant.
-Tunisierna har tagit det väldigt seriöst och följt till punkt och pricka det de blivit lärda att göra. De har stått tålmodigt och väntat i kö flera timmar.
Samtidigt som Enochson upplevt tunisiernas längtan efter det demokratiska valet, märkte hon också en oro. Speciellt bland kvinnor.
-Kvinnorna i Tunisien, som i jämförelse med andra arabiska länder har det relativt bra, oroas över att Ennahada ska införa strikta sharia-lagar som begränsar kvinnornas möjligheter.
Förhoppningsfull
-Det finns nu en oro över Ennahada, som har en agenda likt det Muslimska Brödraskapet.
Noureddine Chatti är dock optimistisk om Tunisiens framtid och den inslagna vägen.
-Man ska varken demonisera Ennahada eller behandla dem som änglar. Min slutsats är att vi ska vara stolta över revolutionen som var den första oblodiga.