Plötsligt har USA bestämt att acceptera att islamister sitter i regeringen. Så blir det i Egypten.

Isolerades

För sex år sen isolerades det islamistiska Hamas av västvärlden, när man vann de palestinska valen.

Nu har USA bestämt sig för att se islamistiska krafter som något man kan samarbeta med.

Klara skillnader

Det finns klara skillnader mellan Hamas och det ledande egyptiska islamistiska partiet. Det är måttfulla islamister i Egypten, som har lovat att respektera den avsatte presidenten Mubaraks Israel-vänliga politik.

Men västvärlden har lärt sig att se den arabiska världen annorlunda: Man måste helt enkelt erkänna nya politiska grupperingar.

Hoppfullt

När den arabiska våren inleddes såg det mycket hoppfullt ut. Åtminstone i västliga medier som älskar framgångssagor. På kort tid störtades både Tunisiens och Egyptens diktatorer.

Det var onekligen en framgång. Men det som följde sedan blev en maktkamp om hur det nya samhället skulle se ut. Något som oftast följer med en revolution.

Besvikelse

Men vi har sett i Egypten att militären där håller sitt grepp över staten, till många revoltörers besvikelse. Och att de nya härskande islamisterna åtminstone i ett övergångsstadium kommer att acceptera det.

Det blev alltså inte så revolutionerande som vi kanske trodde när allt inleddes. Det ser vi också i Libyen.

Oklart läge

Där är läget oklart med olika grupper som slåss inbördes med de vapen som släppts fria. Det var det enda stället hittills som världssamfundet – läs: väst plus ett par villiga arabländer ingrep militärt.

För Natos del kan det kanske sägas att det blev en framgång. Man lyckades med luftangrepp att hjälpa oppositionen att störta diktatorn Kadaffi och hans anhang.

Accepterade diktatorer

Men som sagt: Vi vet ännu inte om Natos framgång också är en framgång för Libyen.

De diktatorer som störtades – Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten, Kadaffi i Libyen – hade före den arabiska våren på olika sätt varit accepterade och respekterade i väst.

Pinsamt

De var viktiga strategiska brickor i spelet om fred med Israel och kamp mot terrorismen.

Men betraktat efterhand är den arabiska våren en pinsam historia för alla västländer som påstår sig vilja främja demokrati. Just genom att stötta Ben Ali och de övriga lyckades väst under många år undertrycka demokratiska värderingar.

Nya extremgrupper?

Fortfarande vet vi inte hur det ska sluta i de länder som nu fått eller håller på att få en ny regim. Det kan sluta bra, men vi vet inte vilka inre motsättningar – och vilka nya extremgrupper – som kan uppstå om till exempel Egyptens islamister måste kompromissa med den starka militären.

I Jemen är motsättningarna så stora att ett inbördeskrig inte kan uteslutas.

Ännu vet vi inte vad som ska ske i Syrien. Den syriska regimen behandlades tidigare ganska varsamt av väst.

Världen står handfallen

Det berodde på att landet sågs som en central maktfaktor i den arabiska världen. Och just den syriska regimens många externa relationer (med Iran, Hamas och Hizbollah) gör att ett militärt ingripande skulle kunna utvecklas till ett storkrig i Mellersta östern.

Världen står helt handfallen inför Syrien. Enligt FN har 5000 människor dödats av regimen. Syrien är det farliga frågetecknet när man ska försöka sammanfatta den arabiska vårens följder.