Ett ensamt klimattoppmöte i Glasgow kan inte rädda planeten undan en fortsatt uppvärmning. Ordet ”fossilt” finns för första gången med i ett slutavtal efter att Saudiarabien blockerat det i 30 år. Kolkraft som saknar miljöteknik ska successivt minskas, ” fasas ner”. Från början stod det ”fasas ut” men det ändrade Indien och Kina i sista stund. Dessutom ska fossila subventioner fasas ut.
Men det har tagits steg på vägen. Parisavtalet, som tidigare bara bestod av en skranglig byggnadsställning, har byggts på med golv och tak och står stadigare än det gjorde tidigare.
Nu kan den globala handeln med utsläppsrätter sätta fart, den som gör det möjligt för länder och företag att minska koldioxidutsläpp i länder där det är mest ekonomiskt effektivt. Det finns enighet hur man ska räkna och redovisa det. Det kan tyckas oviktigt att diplomater bråkar om ord som ”urge” eller ”request” medan människor dör i översvämningar och skogsbränder, men just de orden har visat sig ha effekt. 155 länder hörsammade uppmaningen att komma in med förnyade klimatplaner till 2021. Och nu ökar takten. Redan 2022 ska nästa avstämning ske, tre år tidigare än planerat. Ett beslut som reflekterar den starka oro som präglat alla delegaters uttalanden. I slutavtalet finns de starkaste skrivningarna hittills, ”alarm and utmost concern” stark oro, att världen redan värmts upp med 1,1 grad.
Flera nyheter
För första gången finns det med en skrivning om att utsläppen ska minska med 45 procent till 2030. Det är också ett mål som Indien plötsligt lovade att man kan uppnå eftersom man tänker ha 50 procent förnybart till 2030. Samtidigt skyllde Indiens miljöminister Bhupender Yadav klimatkrisen på västvärldens ”tanklösa och slösaktiga konsumtion”.
Brittiska ordförandeskapet tycktes ha gjort den korrekta bedömningen att det inte var möjligt att få med alla på de mest långtgående klimatmålen. Istället såg en rad nya allianser dagens ljus i Glasgow - för att stoppa avskogning, för att få ner metanutsläppen, för att fasa ut kol, för att stoppa investeringar i fossila projekt utomlands.
Ju svårare målet är, desto färre länder finns med i alliansen. Det gäller framförallt ”Beyond oil and gas” där Danmark och Costa Rica leder vägen med tio andra länder och lovar slutdatum för all användning av olja och gas.
Kritiker var snabbt framme och pekade på alla svagheter, med diffusa datum och oklara formuleringar men alla dessa nya koalitioner sätter en ny norm i det globala klimatsamarbetet.
Ländernas klimatplaner otillräckliga
Men det finns också stora misslyckanden. Ländernas nya klimatplaner är otillräckliga. Även om prognoserna förbättrats något går världen fortfarande mot 2,4 graders uppvärmning till seklets slut. Isarna kommer att fortsätta att smälta och haven att stiga. För att det globala klimatarbetet ska ha någon trovärdighet måste utsläppskurvan börja gå ner rejält innan 2030.
Sveket mot de sårbara länderna var det kanske mest uppseendeväckande. De fattiga länderna hade tre starka argument varför pengarna som de lovats av den rika delen av världen ska betalas ut: Vi har inte orsakat klimatkrisen. Vi har redan drabbats av klimatkrisen. Vi saknar pengar att hantera det.
I sista stund lovade givarländerna att dubblera klimatbiståndet till anpassning de kommande fyra åren men tidigast 2023 kommer man betala ut de 100 miljarder kronor som lovades redan 2020.
Astronomiska belopp
EU och USA stoppade också den nya fonden som sårbara länder krävde för att betala skador och förluster i klimatförändringarnas spår, oroliga för att det kommer leda till oändliga förhandlingar om pengar.
Totalt sett är det astronomiska belopp som kommer frigöras för att fasa ut fossila energisystem över hela världen. Men för att det ska fungera krävs en ny uppriktig debatt - den om fattiga länders bristande kapacitet att ta emot dessa belopp. Hur ska det gå till att göra hållbara investeringar för grön omställning utan att de drabbas av korruption, svaga statsbildningar. Investeringar som är stora nog att göra klimatskillnad och som inte marginaliserar lokalbefolkningar? Och när ska COP reformera en omodern indelning där vissa mottagarländer som kvalificerar för klimatbistånd (som Förenade Arabemiraten) är rikare än de länder som ger (till exempel EU-länder som Rumänien)? Det är nästa stora utmaning.