Därmed invigs också det nya presidentsystem, som ger Erdogan nästan oinskränkt makt och försvagar demokratiska kontrollfunktioner. Den nya författningen drevs igenom med en folkomröstning förra året och tillåter Erdogan att fortsätta styra Turkiet till 2029.
Nu lyfts också undantagstillståndet som gett Erdogan befogenheter att rensa ut mer än 160 000 statsanställda och gripa tiotusentals sedan militärkuppförsöket 2016. Men med det nya systemet behövs inget undantagstillstånd, Erdogan kan fortsätta styra landet med samma järnhand ändå, menar kritiker.
Euforiska anhängare
Medan omvärlden och oppositionella i Turkiet förfäras över utveckling är Erdogans anhängare euforiska idag.
I deras värld går Erdogan nu till historien som en ännu starkare ledare än den turkiska republikens landsfader Atatürk. Många av de mest fanatiska Erdogan-supportrarna får något drömskt i blicken när de pratar om hur ”reis”, den stora ledaren, förändrat Turkiet i grunden.
– I det ”nya Turkiet” är det ”folkviljan” som råder i ett ”inhemskt och fosterländskt” styre.
Så säger den barska bagaren Mustafa i Istanbulkvarteret jag bor i, när jag nyligen skulle handla en sesamkringla till frukost.
”Nya Turkiet”
Med det ”nya Turkiet” avses Erdogans Turkiet, som till skillnad från den tidigare sekulära statsideologin, starkt betonar sunnimuslimskt konservativa ideal som omfamnas av de breda folklagren i Turkiet.
Med ”inhemskt och fosterländsk” betonas istället turknationalismen, en annan utbredd ideologi, som president Erdogan närmat sig allt mer under de senaste åren.
Turknationalismen lägger större tonvikt på det turkiska folket än på religion. Minoriteter och västvärlden betraktas som nationens svurna fiender. Turknationalister vill se kompromisslöshet i kampen mot kurdiska PKK. Så sent som 2015 försökte president Erdogan att förhandla om fred med PKK, vilket många nationalister betraktade som landsförräderi. Men i dag är fredsprocessen ett minne blott och den turkiska armén bedriver ett hårdfört krig mot PKK även utanför Turkiets gränser.
Korsbefruktning
Den ideologiska korsbefruktningen mellan religion och nationalism brukar kallas för den turk-islamiska syntesen och har onekligen varit ett framgångsrecept för Erdoğan.
Det finns ett starkt utopiskt inslag i den här tankevärlden, som speglas i de symbolladdade ceremonierna idag. Turkiet ska återta positionen som en ärorik stormakt, precis som under osmanska rikets glansdagar. Allt ont som händer beror på att interna fiender och omvärlden konspirerar i lönndom, eftersom de inte kan acceptera ett sådan stark muslimsk och turkisk nation.
Så där låter ofta när någon framför kritik om bristande demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Vi kan nog räkna kallt med att det blir så även i dag.
President Erdogan och hans anhängare vill inte ha något smolk i glädjebägaren på den historiska festdagen, som markerar slutet på Turkiets parlamentariska demokrati och oavsett vad man tycker om den – början på en ny era för Turkiet.