Det övergripande målet för dessa förhandlingar, som fick sitt avstamp i en preliminär överenskommelse i november 2013, har varit att förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen. Sammanlagt handlar det om nästan ett årtionde av diplomati.

Eller rättare: Målet är mer begränsat än så. Det handlar om det ska dröja minst ett år innan Iran har framställt så mycket bränsle – genom olika kemiska processer – att det skulle räcka till en atombomb.

Inskränkningar

Nu bedöms Iran bara ha 2-3 månader kvar tills man har bränsle för en bomb, den så kallade break out-tiden. Det ingångna avtalet förlänger alltså break out till minst ett år. Detta förhållande ska hålla i tio år.

Detta är kärnan i överenskommelsen som sedan är späckad med en rad regler om hur man ska uppnå detta. Det handlar om olika inskränkningar som ska göras i de atomanläggningar som Iran nu har i gång – och som skulle kunna användas för att framställa atomvapen.

Kritiker – i Israel och i USA:s kongress – menar dock att detta avtal trots allt placerar Iran på ”tröskeln till atomvapen”. En viktig fråga för framtiden blir om den amerikanska kongressen kommer att försvåra president Obamas försök att förverkliga avtalet.

Svagheten i avtalets konstruktion, menar kritiker, är att man om 12-13 år kan vara tillbaka i samma lägen som man är nu, alltså att risken finns att Iran är nära att skaffa sig en atombomb.

Det är sex makter som Iran har förhandlat med: De fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA samt Tyskland.

Hoppas på partnerskap

För Obama har detta avtal länge varit som ett sesam öppna dig för ett närmande på andra områden där Iran spelar en viktig roll. Det är ett avtal som han hoppas kommer att nämnas i historieböckerna – med honom som drivande kraft.

Obama har hoppats på ett slags partnerskap med Iran, vilket de USA-allierade Israel och Saudiarabien ser på med mycket stor misstänksamhet.

Men den högste iranske religiöse ledaren ayatollah Khameinei har alldeles nyligen talat om att Iran ska fortsätta att bekämpa vad han kallar ”den globala arrogansen” – alltså USA:s stora makt.

Hindra andra utveckla kärnvapen

Så hur ett fortsatt samarbete om kriser i Mellanöstern och om terrorism ska se ut vet vi inte alls. Det är kanske fortfarande ett önsketänkande från Obamas sida. Även om faktum kvarstår: I kampen mot IS-terrorismen står USA och Iran på samma sida – alltså mot IS.

Men om det nu går att under en viss tid framåt hindra Iran från att utveckla kärnvapen kan det betyda att andra stater – som Saudiarabien och Egypten – inte heller försöker utveckla kärnvapen.

Ett iranskt kärnvapen skulle ha betytt att en oerhört labil region plötsligt skulle börja tänka på kärnvapen – som skulle kunna hamna i terroristers händer.

Slippa ekonomiska straffåtgärder

Detta till trots kommer särskilt Israel att protestera mot avtalet, därför att man anser att Iran inte ens ska få utveckla kärnkraft för fredliga ändamål. (Vilket Iran alltid har hävdat är dess enda avsikt.) Israel kommer att se detta som att de förhandlande makterna har vikt sig för Iran.

Iran har velat uppnå detta avtal för att slippa de ekonomiska straffåtgärder (sanktioner) som nu gör att Iran knappt kan sälja sin stora produkt, oljan.

Nu kommer Iran att få ökad ekonomisk frihet och ökade inkomster – och många menar att Iran har chansen att blomstra ekonomiskt, något som många västliga företag hoppas på. Det gör även Kina och Ryssland.

Tillräckliga garantier

Det verkar nu som om de sex staterna har fått tillräckliga garantier för att man ska kunna inspektera de iranska atomanläggningarna som fortfarande kommer att vara igång.

Det är en viktig punkt – och en punkt som kan ge upphov till konflikter framöver. Men det finns nu garantier för att även militära anläggningar får inspekteras vilket varit ett tvisteämne in i det sista.

Framtiden får utvisa hur stort detta avtal är för världsfreden och stabiliteten i området – och för ickespridningen av kärnvapen.

Den store Satan

Det kan vara en början till något nytt och positivt. Frågan är om det påverkar Iran i övrigt – till exempel i fråga om samarbete mot terrorism.

USA hoppas på det men frågan är hur långt Iran kan gå i samarbete med det land som i  över 35 år har varit den store motståndaren – den store Satan.

Motståndet mot USA har ju varit något som samlat det iranska samhället mot USA som beskrivits som ett ständigt hot.