De globala klimatförhandlingarna är ett politiskt minfält. Greta Thunberg valde medvetet att kliva rakt in i det. På senare tid har hon börjat betona utvecklingsländers rätt till fortsatt tillväxt för att kunna höja levnadsstandarden hos dem som lever i fattigdom. Den rika världen däremot måste minska sina utsläpp i mycket snabbare takt, var hennes besked. Det är också det som är själva smärtpunkten i de globala klimatförändringarna. Ingen förnekar fattiga länders rätt till högre tillväxt eller att rika länder har ett större ansvar. Men hur det ska ske med nån slags rättvis balans har världens länder förhandlat om i 27 år.
”Thunbergs retorik sammanfaller med Indiens försvar”
Indien är snart världens femte största ekonomi och är den tredje största utsläpparen av växthusgaser. Deras utsläpp per capita är visserligen mycket lägre än det rika väst men inom COP-förhandlingarna är det ländernas utsläpp som man räknar. Många menar att Indien därmed måste ta ett långt större ansvar i att minska sina utsläpp, som tvärtom stiger år efter år. Men Greta Thunbergs retorik sammanfaller med Indiens försvar, att de måste lyfta 14 miljoner indier ur absolut fattigdom och att ske med den energikälla som för Indien mest tillgänglig och tillförlitlig – kolkraft. Även om Indien håller på att bli ett av världens rikaste länder så är genomsnittsinkomsten för en indier lika låg som i Afrika söder om Sahara.
Greta varnade i sitt tal för att skapa moralpanik. Men inte ens EU, där EU-kommissionen idag kommer lägga fram en grön färdplan för hur unionen ska vara koldioxidneutral till 2050, fick beröm. Tvärtom så anklagade hon länder och regioner som nu satt upp ett datum för att vara av med sitt beroende av olja och kol för ”falskt ledarskap”. Skälet till det är varken Sveriges eller EU:s planer på att avveckla fossila beroendet omfattar sjöfarten eller flyget. Hon pekade också på att rika länder i väst har exporterat sina koldioxidutsläpp till fattiga länder genom att de idag rymmer de stora tillverkningsfabrikerna, produkter som sen skeppas till rika länder i väst.
”Folket är inte en homogen grupp”
Att ge nån slags erkänsla till det ledarskap EU nu visar på klimatområdet, i en tid då USA checkat ut från de globala klimatsamarbetet, hade skänkt visst hopp. Greta Thunberg sa att ” folket” är de enda som inger hopp, men folket är inte en homogen grupp som står enade mot politikerna, då skulle klimatfrågan vara löst. I sitt tal om folket mot de styrande så låter hon snarare som en populistisk vänsterpolitiker. I en debattartikel innan Madridmötet, på sajten ”Project Syndicate” skriver hon bland annat att klimatkrisen skall skyllas på koloniala, rasistiska och patriarkala krafter.
Ju fränare hennes kritik blev av det bristande politiska ledarskapet i världen, desto intensivare applåderade delegaterna på plats. Kontrasten var stor från förra årets globala klimattoppmöte i Katowice. Då fick hon en talartid sent på kvällen och salen var nästan tom när det var Greta Thunbergs tur att tala.
”Greta Thunbergs passion kan inte rubba klimatpolitikens mest grundläggande sanningar”
De politiker som är på plats i Madrid är miljöministrar, de behövde knappast övertygas av hennes budskap om hur bråttom det är att ta forskarnas alltmer enträgna varningar på allvar. Men i en regering är det inte miljöministerns ord som väger tyngst. Det kommande året kommer den ekonomiska konfliktbilden att skärpas mellan dem som försvarar fortsatta subventioner och satsningar av olja-och kolkraft. Det är en ödets ironi att Greta Thunbergs tal hölls samma dag som Saudiarabiens statliga oljebolag Aramco börsnoterades, värderat till 16 000 miljarder kronor, tre gånger Sveriges BNP, ett företag som ensamt står för 4 procent av de globala koldioxidutsläppen.
Greta Thunberg är en barometer över unga människors växande ångest över klimatkrisen. De politiker som vill värna demokratin och unga väljares förtroende för politiken gör klokt i att lyssna. Men Greta Thunbergs passion kan inte rubba klimatpolitikens mest grundläggande sanningar: rika länder har råd att skydda sig från klimatkrisens konsekvenser. Fattiga länder har inte råd att avstå ekonomisk tillväxt. Därför är toppmötet i Madrid ett blodfattigt byråkratiskt möte om regler och paragrafer, hellre än en kraftfull förhandling om hur snabbt länder kan tänka sig att växla över till förnyelsebara energikällor.