Var det, eller var det inte det förbjudna, det som Carles Puigdemont sa? Om en sådan fråga måste ställas, så var det nog ingen riktig självständighet som han utropade. Egentligen räckte det väl att se de besvikna minerna hos dem som önskat en kväll av självständighetsyra i Katalonien för att förstå det. Svårare är att förstå vad som driver kaoset i Katalonien vidare mot stupet. Vi räknar ner.

11 år från stupet

Första gången jag var i Barcelona skulle just en annan folkomröstning hållas. En laglig sådan. Katalanerna röstade då med stor majoritet för ett lagförslag som skulle ge den rika regionen mer eget inflytande över språket och pengarna. Och rätten att få kalla sig nation som många längtat efter. Detta var 2006, och de allra flesta tyckte det var rätt väg då. Där hade kanske historien och min text kunna sluta.

7 år från stupet

Efter fyra års juridisk kamp stoppades katalanernas stora landvinning med knapp majoritet av författningsdomstolen. Mariano Rajoy blev för många katalaner ett namn på den som sätter käppar i hjulen. Det var han som begärt överprövningen. Det bittra bakslaget ledde till djup misstro bland alla som hoppats på en region med särskild status i Spanien. Strax därefter blev Mariano Rajoy premiärminister, och käppen att stoppa de katalanska självständighetshjulen tog han med sig in i Moncloa-palatset i Madrid.

3 år från stupet

Under åren som följde upplevde allt fler att vägen mot mer självstyre blivit en återvändsgränd. Ur hopplösheten växte istället stödet kraftigt för att rösta om självständighet från Spanien. Premiärminister Mariano Rajoy sa nej, eftersom grundlagen säger att nationen inte får splittras. Men Kataloniens regering trotsade och höll den första olagliga folkomröstningen, som inte var bindande. De som var mest entusiastiska röstade, och resultatet blev ett rungande ja. De som höll i omröstningen dömdes senare till dryga böter.

2 år från stupet

Nästa idé var att låta det katalanska valet bli en folkomröstning om självständighet. Mariano Rajoy sade absolut nej, precis som tidigare, för att inte splittra nationen Spanien. Partierna som gick till val på självständighet fick inte flest röster, men kunde bilda regering. Och de började genast planera för en ny folkomröstning, den här gången en bindande.       

Sex veckor från stupet

Nu började det bli bråttom. Datum för folkomröstningen hade satts. Den styrande majoriteten i Kataloniens parlament stiftade hastigt en ny lag om folkomröstningen. Den visade sig inte bara strida mot Spaniens grundlag. Den röstades också fram av en mindre majoritet än vad den katalanska lagen, Estatut Catalan, kräver. Men lagen drevs likväl igenom, trots stora protester från oppositionen.

Fyra veckor från stupet

Nu är det slutspurt inför den nya olagliga folkomröstningen. Den här gången gör premiärminister Mariano Rajoys regering allt för att stoppa den. För att samla bevis för att katalanska regeringen använt skattepengar till detta gör nationella polisen en husrannsakan på finansdepartementet i Barcelona. Utanför samlas tusentals demonstranter som blockerar vägen ut för polisen. Det uppstår ordstrid mellan nationella och regionala polisen Mossos d’Esquadra, som anklagas för att inte hjälpt till att skingra folkmassorna. Den bland katalanerna omåttligt populära chefen för regionala polisen utreds för olydnad och uppvigling.

Tre veckor från stupet

Dagen är inne för den olagliga folkomröstningen. På flera platser går polisen hårt åt de som vill rösta. Filmer sprids där nationella polisen slår människor i ansiktet med batonger, det skjuts stora gummikulor mot en folkmassa. Här någonstans slår ilskan i taket. Många katalaner lägger skulden på Mariano Rajoy för våldet som skakar om även omvärlden. Två dagar senare håller Europa andan medan de hör katalanska presidenten Carles Puigdemont säga att Katalonien har gjort sig förtjänt av självständighet efter resultatet i folkomröstningen. Sex sekunder senare tillägger han att detta inte kommer verkställas förrän man försökt att prata med Madrid. Va? Förvirringen är stor, inte minst i Moncloa-palatset i Madrid, där premiärminister Mariano Rajoy undrar om Kataloniens president förklarat självständighet eller inte?

Sista veckan före stupet

Själv vill Carles Puigdemont inte svara på frågan. Tystnaden skulle kunna tolkas som ett nej, för om man sagt att man bryter sig loss från Spanien utan att folk fattat det så är det väl ingen självständighetsdeklaration, eller? ”Självständighet är som att vara gravid. Antingen är man det, eller så är man det inte”, kommenterade Spaniens ambassadör i Frankrike.

Men premiärminister Mariano Rajoy gillar inte att behöva gissa. Han tolkar tystnaden tvärtom som ett ja och hotar därför att ta ifrån Katalonien självstyret över bland annat polisen och budgeten. De två pratar inte. De kommunicerar med varandra bara genom rekommenderade brev. De ger varandra tidsfrister. Fem dagar, plus tre dagar, säger Mariano Rajoy. Två månader, svarar Carles Puigdemont. Två katalanska ledarfigurer grips och häktas, misstänkta för uppvigling vid den där husrannsakan utanför finansdepartementet. Spänningarna stiger. Carles Puigdemont och Mariano Rajoy närmar sig kanten.

Stupet

Nu står vi alltså där. Spanska regeringens tidsfrist har gått ut. För somliga återstår bara ett steg till friheten. Andra är skräckslagna över vad som kan hända. Hur länge Mariano Rajoy och Carles Puigdemont kommer stå här och stirra ner i det okända återstår att se. Samtidigt finns 11 år av anledningar att backa några steg. Själv minns jag med värme framtidstron som pulserade i Katalonien försommaren 2006. Innan besvikelse, fyrkantighet, misstro och batongslag drev situationen ända hit.