Nepal på Himalayas sluttningar är vackert med alla berg och djupa dalar. Men i det här distriktet, Sindupalchowk med de bedövande vyerna, är det omöjligt att resa i dag utan att ständigt påminnas om det som hände för en och en halv månad sedan. Tusentals av de 8.600 döda levde just här.

Vi frågar oss fram, och får positiva svar. Lämnar bilen och tar oss fram på vinglig stig genom rasmassorna. Gångvägen något mera framkomlig än senast. Men nästan allt omkring oss ligger fortfarande i ruiner.

Så även Bhuwans hus. Men det är trots allt en annan Bhuwan Shrestha vi möter. Sorgen efter hustrun och den treåriga dottern är förstås påtaglig nu som då. Men Bhuwan, pappa till tre döttrar och med egen mor och mormor att försörja, har börjat planera en ny framtid för sig själv och sin familj i byn Sathigar Bhagwati.

– Jag kan inte sörja för evigt, säger han. De döda är döda och vi som lever måste göra någonting för att klara oss vidare.

13-åriga dottern överlevde

Bhuwan hade ett litet jordbruk och en liten affärsrörelse när livet plötsligt slogs i spillror. Nu tänker han sig att ta upp affärerna igen.

– Först måste jag rensa upp här. Sedan vill jag bygga ett tvåvåningshus där jag kan ha min affär, säger han.

Tretton år gamla dottern Ashika vårdades på sjukhus för sina skador under vårt förra besök. Fastklämd i bråten av raserade väggar efter jordbävningen lyckades hon nå sin mobil och kunde ringa för att larma om hjälp. Några ärr och skråmor är vad som syns av hennes yttre skador i dag.

Ashika har åter börjat skolan. Säger att det är okej att sova i det skjul av korrugerad plåt som numera är familjens bostad. Och blir ledsen när mamman och den likaledes dödade lillasystern kommer på tal.

”Jag hade inte ens pengar till begravningen”

Har de drabbade i Saghitar Bhagwati fått någon hjälp?

– Jo, vi har fått en säck ris av de kommunala myndigheterna och mindre matleveranser från privata organisationer. Det har hjälpt oss att överleva, säger Bhuwan, och tillägger:

– Jag är glad för allt vi fått!

– Jag hade inte ens pengar till begravningen av min fru och dotter utan var tvungen att låna både till den och den traditionella sammankomsten efteråt, säger han.

– Nu måste jag åter låna pengar för att kunna starta med affärerna igen.

Och så plötsligt är det någon som ropar och byborna hastar iväg i en bestämd riktning. En lastbil med förnödenheter från en buddhistisk hjälporganisation har anlänt till byn.

Först samling i den obarmhärtiga hettan och föredrag om hjälpens ursprung innan säckarna delas ut.

Att besöka Nepal en och en halv månad efter jordbävningen är en nedslående upplevelse. Här finns förvisso internationella hjälporganisationer av alla de slag. Och visst, många hemlösa lever nu i tält eller plåtskjul och har tak, om än provisoriska, över huvudet inför annalkande monsunregn. Men det är uppskattningsvis tre miljoner nepaleser som förlorat sina permanenta bostäder.

Hur många har tak över huvudet idag?

Vi ser inte mycket av samordnade hjälpinsatser för uppröjning i ruinerna. Knappast några grävskopor, schaktmaskiner. Däremot människor som mödosamt plockar fortfarande brukbara stenar i bråten, som kastar sten (!) eller använder bambukäppar och rep för att riva byggnader förstörda långt bortom möjliga reparationer.

”Monsunen är på väg tillbaka”

FN har larmat om bristande resurser när det gäller nödhjälpen i Nepal. Bryan Kelly, lokal samordnare för den internationella flyktingorganisationen IOM bekräftar den bilden.

– Var är alla lastbilar med nödhjälp, transporter som borde blockera vägarna just nu? Jag ser dem inte, säger han uppgivet.

– Faktum är att vi inte klarar av att göra det som vi borde här just nu, säger Bryan Kelly.

– Och monsunen är på väg!

”Aldrig trott att vi skulle tvingas bo såhär”

Vid sitt nybyggda plåtskjul talar Bhuwan Shrestha om hur orolig han är inför denna årligen återkommande regnperiod som nu står för dörren.

– Jag hade aldrig trott att vi skulle tvingas bo så här, säger Bhuwan.

Två familjemedlemmar är döda. Men Bhuwan har tre döttrar, en mor och en mormor att försörja. Han är orolig inför framtiden, säger att han önskar att någon kunde hjälpa honom att bygga ett nytt hus.

Men drygt en månad senare är han ändå en annan man. Bhuwan Shrestha kan tänka igen. Han säger att han inte kan sörja för evigt, och att han nu har bestämt sig för att gå vidare.

I byn Sathigar Bhagwati i bergen nordost om Katmandu, Nepal.