Chocken över Bidens avhopp har börjat lägga sig bland hans supportrar. Ur hans kandidaturs aska har en entusiasm och rekordsnabb mobilisering runt Kamala Harris växt fram. Jag såg Bidens tal hemma hos tre av hans mest inbitna supportrar i en förort till Detroit, Michigan.

De suckade medlidsamt varje gång Joe Biden sa att det varit hans livs största privilegium att tjäna landet som president. En av dem grät. De beskrev Biden som lugn, samlad, statsmannamässig. Det var han. Men där fanns också något annat.

”Vet ni”, sa Biden och tog sats. ”De senaste veckorna har det gått upp för mig att jag behöver ena mitt parti i vår viktiga strävan.”

Biden nämner aldrig om hans hälsa bidragit till beslutet men säger att ”det finns en tid för nya röster, yngre röster, och den tiden är nu.”

Han säger det inte själv, men han uppges ha utsatts för enorma påtryckningar från ledande demokrater som visat honom opinionsmätningar för att övertyga honom om att han inte kan vinna. Förra talmannen Nancy Pelosi uppges ha gett Biden tre veckor att hoppa av innan det skulle ske på ”det svåra sättet”.

”Jag anser att det jag åstadkommit som president, mitt ledarskap i världen och min vision för USA:s framtid gjort mig förtjänt av en andra mandatperiod. Men inget, inget får stå i vägen för att rädda vår demokrati, personliga ambitioner inkluderade”, fortsatte Biden. Ett trotsigt uttalande som lär spä på anklagelser från Republikanskt håll om att Kamala Harris odemokratiskt kuppats in.

Talet var noggrant formulerat. Att ”rädda vår demokrati” handlar enligt Biden och Demokraterna om att hålla Donald Trump borta från Vita Huset. Men mellan raderna är det uppenbart att Biden ännu anser att han hade kunnat vinna valet. Där osar det av ”Biden-sk” ilska över att han tvingats bort.

Även kvinnorna i Detroit tror att han övertalades att hoppa av, kanske alldeles för sent. Men i kväll talar de hellre om framtiden. Den utan Joe Biden.