På akutkliniken för undernärda barn kontrolleras alla noggrant. De har flytt våldet mot rohingyer i Burma och nått flyktinglägren – utmärglade. Men mottagningen visar också en av katastrofens mest fruktansvärda konsekvenser.

För hit kommer nu barn med sina ännu yngre syskon. Och dom bär en förälders ansvar.

– Ansvaret är stort. Jag kan inte ersätta min mor. Min bror behöver mycket omsorg. Jag gör mitt bästa, säger Toslima.

”Jag är den enda han har”

Syskonen har varit i Bangladesh i två månader nu. De har ändå tur och bor hos sin farbror, i ett enkelt skjul i en av lägrets dalar. Men nu är det Toslima som ska sköta om sin lilla bror, som bara är drygt två år gammal och lille Shukkur har varit mycket sjuk sedan de kom till lägret.

– Nu är jag den enda som min lilla bror kan hoppas på. Därför vill jag fylla hans liv med kärlek och uppfostra honom. Jag vill att han ska bli lycklig, berättar Toslima.

Såg när hennes föräldrar mördades

Så länge hon kan minnas levde familjen ett enkelt men kärleksfullt liv i Burma. De klarade sig bra på det lilla jordbruket och Toslima gick i skolan. Men i augusti förändrades allt. Armén trappade upp våldet mot rohingyer och de levde i ständig rädsla. Plötsligt en dag kom soldaterna och stack deras lilla hus i brand.

– Armén dödade mina föräldrar på ett oerhört grymt sätt. Jag kan inte ens berätta om allt jag såg och hur det förföljer mig. Jag flydde därefter med några grannar och tog mig hit till Bangladesh.

Ingen trygghet

Det finns ingen plan för syskonens framtid. Ingen trygghet eller förhoppning om att få gå i skolan igen. Allt Toslima hoppas på är att lilla Shukkur håller sig frisk och att de kan fortsätta bo hos deras farbror.

– Jag saknar mina föräldrar oerhört mycket. Och jag vet inte vad som ska hända med våra liv utan dem, säger hon.