Nu har Hillary Clinton gått ut och i skarpa ordalag fördömt Rysslands och Kinas hållning i Syrienfrågan. De vill inte tillgripa ytterligare straffåtgärder – sanktioner – mot diktatorn Bashar al-Assads regim som låter döda sin egen befolkning.
Inte blanda sig i
Orsakerna är många. För Rysslands del handlar det om att behålla en militärbas i Syrien, vid Medelhavet, plus att få inkomster från försäljning av vapen och att allmänt försöka hindra att väst får initativet i Syrien, precis som man hade när Kadaffi störtades i Libyen.
För både Ryssland och Kina gäller att de är försiktiga med att blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Orsaken är helt enkelt rädslan för att världssamfundet också ska börja att blanda sig i deras angelägenheter i till exempel Tjetjenien eller Tibet.
Stor desperation
Detta är en av FN:s stora svagheter. Frankrikes, Kinas, Rysslands, Storbritanniens och USA:s möjligheter, att genom ett veto – det vill säga en nejröst – stoppa säkerhetstrådets beslut, betyder att länder med orent mjöl i påsen kan förhindra vad stora delar av den övriga världen önskar.
Frågan är vad Clinton exakt menar. Troligen är hennes uttalande som sagt mest ett uttryck för den stora desperation som råder i fallet Syrien.
Måla ut faran
Det finns i dag inte utrymme för bara västvärlden, och en del arabstater, att ingripa mot Assad – allra minst militärt: De resurserna saknar USA med bundsförvanter.
USA:s – och Syrien-medlaren Kofi Annan – har länge försökt måla ut faran för än värre blodbad i ett veritabelt inbördeskrig i Syrien. Syftet har varit att försöka förmå Kina och Ryssland att ändra sinnelag. Det har varit ett sätt att slå alarm.
Skrika ännu högre
Det har varit närmast desperata hjälp på rop. Det handlar både om rådvillhet om Syrien och om hur man ska nå Kina och Ryssland.
Man får känslan att Clinton försöker skrika ännu högre än tidigare för att höras i Moskva och Peking, där man hittills slagit dövörat till. Hotet är kanske mera en förtvivlad bön?
Komplicerade saker
För Ryssland handlar det i fallet Syrien om att det är två våldsamma parter – regimen och oppositionen – som slåss. Båda är lika goda kålsupare. Det finns alltså ingen anledning att särskilt straffa Assad-regimen.
Clintons varningar öppnar nya perspektiv, om de skulle förverkligas. Men det handlar om fruktansvärt komplicerade saker. Vems moral är det som ska gälla? Vem ska bestämma straffet? Hur ska det se ut? Eller talar hon bara i bilder och menar att Kina och Ryssland är moraliskt ansvariga?
Förändring av vetorätten?
Vad hon antyder är ett helt nytt internationellt regelverk för hur man ska behandla diktaturers förtryck av sina egna medborgare. Eller i grund och botten om FN ska få utökade befogenheter att ingripa mot sådant förtryck.
Som läget är nu är det bara förändringar av vetorätten som kan påverka det låsta läget i Syrien. Och detta är på kort sikt omöjligt.
Minnen från svunnen tid
USA har tidigare lagt in veto – eller hotat med veto – i egen sak eller för att skydda bundsförvanter, till exempel Israel. Troligen skulle USA själv inte vilja stå utan veto-möjligheten.
FN:s regler är i mycket minnen från en svunnen tid. Det som bland annat gör dessa regler föråldrade är att Frankrike och Storbritannien ses som stormakter – med rätt till vetoröst – fast deras storhetstid slutade som senast när andra världskriget tog slut 1945.