Minnet är fastetsat i Siri Marie Seim Sønstelie. Hon är 20 år, på det läger på Utøya hon sett fram emot så länge. Hon sitter i en liten hålighet i bergväggen i vattenbrynet, en spricka bara, och förbereder sig på att dö.
– Skotten kommer närmare och närmare. Jag inser att det här kan vara slutet, så jag stänger ögonen och tänker att livet har varit fint. Jag tänker att det går bra att dö nu. Vid 20 års ålder ska man inte tänka så.
Det är en regnig sommardag i Oslo. Fem år har gått sen den där stunden då skotten träffade så nära Siris huvud att bara en liten del av bergväggen skiljde henne från döden. Det har varit fem tuffa år. Betydligt tuffare än hon kunnat föreställa sig.
”Det var som att vara i ett helt annat land”
– Allt det som jag upplevt som tryggt var inte tryggt längre – inte hemma, inte i affären, inte ens i Norge. Det var som att vara i ett helt annat land.
Siri drabbades av symptom på posttraumatisk stress. Hon fick mardrömmar, sömnsvårigheter, ångest, och kunde inte koncentrera sig. 70 procent av de överlevande har drabbats av liknande besvär och forskarna har överraskats av hur lång tid symptomen funnits kvar.
– Jag har inga fysiska ärr, men jag har levt fem år med ångest och rädsla. Jag har inte vetat om jag skulle kunna fullfölja min utbildning eftersom jag har drabbats av problem jag aldrig haft förr. Jag har aldrig haft koncentrationssvårigheter. Nu klarade jag bara av att läsa en sida.
”Pappa jag lever”
Även för de överlevandes anhöriga har åren som gått varit tuffa. Siris pappa Erik berättar om glädjen och tårarna när telefonsamtalet äntligen kom på kvällen den 22:a juli, och Siri uttalde orden han väntat på; ”pappa jag lever”. Han berättar hur han då trodde att allt skulle ordna sig, att de skulle komma tillbaka till vardagen, och hur fel han hade.
– Det har tagit längre tid och varit svårare än jag någonsin kunde tro. För mig har det varit tuffast att släppa taget. Att lita på att hon klarar sig. Jag har blivit så orolig, för orolig. Jag är så rädd att mista henne.
Har studerat klart
Trots alla svårigheter har Siri klarat av att fullfölja sin universitetsutbildning. Hon har studerat säkerhetspolitik och specialiserat sig på terrorism. Och hon har engagerat sig ideellt i organisationen Just unity som föreläser i skolorna mot radikalisering och extremism.
– Drivkraften är mitt samhällsengagemang och mitt intresse för människor, men också min egen upplevelse av extremism in på bara kroppen. Jag vet vad som kan hända om det går fel.
”Jag kan aldrig ta bort 22:a juli”
Minnet som etsat sig fast, de långa minuterna hårt tryckt mot bergväggen, skotten, skriken och skräcken, räknar hon med att få leva med resten av livet.
– Även när jag har det fint kan jag aldrig ta bort 22:a juli. Jag vet aldrig när jag har en bra dag och när jag har en dålig dag. Och så kommer det att vara.