Sylvia är 30 år och bor i Radom tolv mil från huvudstaden Warszawa. Fina motorvägar förbinder de båda städerna, men de är ändå som två olika världar. Och enligt Sylvia finns här inget mer att hämta.

– Jag vill bara härifrån, säger Sylvia, som vill lämna Polen för Norge med sin man och sitt barn.

Fattiga människor får hyreskontrakt

Väggarna i flerfamiljshusets entré är nerklottrade, trapporna är trasiga, det är skräp överallt och det luktar kiss. Det är de sociala myndigheterna i Radom som ger hyreskontrakten i huset till människor som inte har råd med ett vanligt hyreskontrakt.

Här delar barnfamiljer trapphus med missbrukare och fattiga pensionärer.

– Vi har bett om att huset ska renoveras i flera år. Jag har precis varit på jobbet och hämtat Antonina på förskolan så jag har inte hunnit städa, säger Sylvia innan hon släpper in oss i hennes, hennes man och hennes dotter Antoninas etta på 23 kvadratmeter.

I hallen möts vi av en spis och kylskåp. Disken diskas i badrummet. Och det är saker överallt. Där är sängen som också är soffa, och så Antoninas rosa himmelsäng med Disneyfigurer. Ett försök till ett rum i rummet och utanför fönstret hänger tvätten på tork.

Skräpkontrakt med svagt socialt skydd

Sylvia jobbar fyra timmar om dagen svart som hemsjukvårdare åt en alzheimersjuk kvinna. Hon upplever att det inte skulle löna sig att arbeta vitt eftersom hon tror att hon då bara skulle kunna få ett så kallat skräpkontrakt.

”Umowy śmieciowe”, som kontrakten kallas på polska, är en typ av tidsbegränsad anställning med lägre lön än anställningar utan tidsbegränsningar och innebär ett svagt socialt skyddsnät.

Ungefär en tredjedel av de polacker som har ett jobb arbetar under de villkoren.

– Om jag skulle ha ett skräpkontrakt skulle jag vara tvungen att arbeta tolv timmar om dagen, säger Sylvia.

20 procents arbetslöshet

Radom, där Sylvia och hennes familj bor, var tidigare mest känt för sin vapenfabrik, men efter att den lades ner är staden mest känd för den årliga flygshowen.

Arbetslösheten i Polen ligger kring tio procent, men skillnaden är stor mellan olika regioner och mellan landsbygd och storstad. I Warszawa är arbetslösheten bara fyra procent, medan den i Radom med sina 220.000 invånare är över 20 procent.

Den är också en av de städer i Polen vars befolkning krymper snabbast, enligt statistiken. Och uppskattningsvis två miljoner polacker arbetar och bor tidvis i ett annat land.

Vill flytta med familjen till Norge

Och Sylvia har bestämt sig. Hon tycker inte att det längre finns någonting för hennes familj i Polen.

– Jag vill härifrån. Det finns ingenting här för mitt barn. Jag vill bara härifrån, säger hon.

Hennes man jobbar på bygge för tolv zloty i timmen, tio till tolv timmar om dagen. Sylvia jobbar fyra timmar om dagen – för det finns ingen annan som kan hämta och lämna Antonina på förskolan.

Nu vill de till Norge. Först funderade de på Tyskland och England, men flyktingkrisen har gjort att de tror att konkurrensen om de jobben är för stor där. Hennes man ska åka först och sen ska familjen följa efter.

”Jobbar och har ingenting”

Sylvia tänker inte rösta på regeringspartiet. Hon blir ledsen, försöker blinka bort tårarna, och rösten bär henne inte när vi frågar henne om vad hon drömmer om.

– Vad jag drömmer om? Att uppfostra min dotter väl. Att hon ska få en bättre start i livet. Alla har klagat på kommunismen, men ingen förstod den. Då kunde folk jobba för någonting som de kunde ha nytta av. Och nu jobbar de och har ingenting, säger Sylvia.