”De förhörde mig i fyra dygn utan att jag fick sova. Jag satt fastspänd på en stol. Jag fick också stå fastkedjad med armarna uppåt, så att mina tår knappt nådde ner till marken.”

”Före varje måltid var vi tvungna att ställa oss upp och säga: ”Vi tackar partiet, hemlandet och president Xi. Vi önskar president Xi god hälsa, att vårt land ska blomstra och att alla etniska grupper ska leva i harmoni.”

Citaten kommer från människor som suttit i de numera allt mer omtalade lägren i den kinesiska provinsen Xinjiang. De är två av 58 personer som intervjuats av människorättsorganisationen Human Rights Watch. Med hänsyn till de utsatta personerna och deras anhöriga har organisationen valt att hålla dem anonyma.

Kina erkänner att det finns läger

Det var i början av 2017 det började komma uppgifter om att Kina satte människor i stora läger i den västliga provinsen Xinjiang. De som sattes i läger var i första hand muslimer från folkgruppen uigurer. När kinesiska myndigheter fick frågor om lägren förnekade de till att börja med att lägren ens existerade.

I takt med att vittnesmål om lägren fortsatte att sippra ut ökade dock trycket på de kinesiska myndigheterna. Hösten 2018 valde de att gå ut och ge sin version. Shohrat Zakir, ledare för Xinjiangs delstatsregering, berättade att lägren var arbetsträningscenter för människor som misstänktes för småbrott. Han sa också att arbetet med att avradikalisera dem som vistades i lägren visade upp goda resultat. Lägren ingick i ett arbete mot terrorism.

– Det är rent nonsens. De säger att lägren finns för att utrota terrorism. Men där inne såg jag advokater, läkare, till och med statstjänstemän som inte hade någonting med terrorism att göra. De kallade det arbetsträning men egentligen var det ett fängelse, sa affärsmannen Omurbek Eli, som själv suttit i läger, till New York Times i höstas.

Röstprover, dna och kollektiv bestraffning

De kinesiska myndigheterna har under lång tid, redan innan lägren, fört en mycket hård och repressiv politik mot uigurerna i Xinjiang. Uigurerna har egentligen väldigt lite gemensamt med Kinas majoritetsbefolkning, hankineserna och det finns grupper i Xinjiang som strävar efter ett större oberoende från Kina. Något de kinesiska myndigheterna vill förhindra till varje pris.

Det finns, enligt bedömare, i dag få andra platser på jorden där människor är så hårt bevakade som i Xinjiang. Få platser där den polisiära närvaron är så stor.

Övervakningskameror, insamling av biometrisk data som röstprover och dna, system för ansiktsigenkänning och täta kontroller är en del av vardagen. Många vittnar dessutom om ett system där hela familjer bestraffas. Något som lett till att även många uigurer som lever utomlands har skrämts till tystnad.

Inte tillåtet att besöka lägren

De kinesiska myndigheterna tillåter vare sig FN, Human Rights Watch eller utländska journalister att besöka något av lägren. Därför är det endast genom vittnesmål det går att skapa sig en bild av vad som händer i lägren.

Enligt en rapport från Adrian Zenz, tysk expert på uigurer, gick den kinesiska regimstyrda tidningen Global Times i fjol ut med uppgiften att en miljon människor i Xinjiang var föremål för ”arbetsträningsprogram organiserade av regeringen”. Det sas dock inget om att dessa människor satts i läger.

Det är idag mycket svårt att veta exakt hur många människor som sitter i lägren. En människorättskommitté inom FN angav ifjol att det kan handla om en till två miljoner människor men bristen på insyn gör det mycket svårt att veta med säkerhet.

De vittnesmål som Human Rights Watch tagit del av talar dock om något helt annat än den arbetsträning myndigheterna vill lyfta fram:

”Jag var kedjad vid min säng och kunde bara stå upp och sedan sätta mig igen.”

”Jag såg hur fem människor blev slagna och torterade”

”Vi var tvungna att lära oss sånger och det kinesiska språket. En vakt sa till mig att jag måste lära mig allt utantill. Om du inte lär dig får du stanna här ett år. Om du inte lärt dig inom ett år får du stanna här fem år”