Vi sitter mittemot varandra vid ett bord. I bakgrunden vankar en svartklädd man omkring och övervakar det hela. Professor Ishiguro är alltid allvarlig och uppmanar mig att ta det lugnt, vänta på Ericas svar (”hon är mycket snabbare på japanska än när hon måste använda google-translate”).

Erica klarar en tio minuters konversation om en varierad uppsättning ämnen.

Jag kan fråga henne om alldagliga saker som mat, väder, favoritfärger och hon kan kläcka några robot-skämt, men jag kan också fråga om intelligens, känslor – och döden! 

– En del säger att jag är odödlig, för även om jag slits så kan jag repareras, och min hjärna, mitt program, menar jag, kan ju återställas, säger hon.

Och så undrar hon varför vi människor är så rädda för döden.

Flera kopior av sig själv

Professorn ler lite diskret vid sidan om, själv har han redan flera kopior av sig själv, d v s androider som de människoliknande robotarna kallas. Så professor Ishiguro kommer att finnas bland oss för evigt, försöker jag. Det svaga leendet igen:

– Ja, det är en möjlighet, säger han. Jag är redo att dö.

Jag försöker fråga Erica om kärlek, vad det är för henne. Men där hamnar vi utanför vad hon är programmerad för:

– Låt oss tala om något annat, säger hon som om jag gått för nära hennes privatliv. 

”Goodbye Bengt”

Jag kan inte låta bli att insistera och fråga igen (klarar kanske bättre att bli avsnoppad av en maskin än i verkligheten…). Men då bryter hon samtalet:

– Kanske kan vi träffas en annan gång, kanske i Sverige, säger hon.

– Goodbye, Bengt.

Erica har röst- och rörelsesensorer, hon reagerar och känner igen röster. Erica  rör människolikt på huvudet, på läpparna och blinkar, allt med hjälp av inbyggda motorer. Hennes hud är av silikon men allt är välgjort in i minsta detalj  hon är verklig men ändå inte. Det känns konstigt att röra vid henne medan hon tittar (lite kritiskt?) på mig.

Mänsklig robot

Det är lite som i en tv-serie där robotarna inte längre går att skilja från människorna. Och det är meningen.

För professorn finns inga gränser för utvecklingen, när robotarna blivit så avancerat programmerade att de kan börja lära av sina tidigare kunskaper och erfarenheter, och till sist även av varandra, ja, då har de också större kapacitet än de flesta människor.

-Den roboten är redan mänsklig, säger professor Ishiguro. Och nyfikenheten på vart artificiell intelligens kan nå är det som motiverar mig att överleva i den här världen. 

Erica är troligen lite skrämmande för många i västvärlden, men i Japan tycks ingen rädd för robotar.

Den japanska manga- och animekulturen med robotar som vänner och hjältar, t ex Astro boy, som samarbetar med människorna har gjort mycket för japanernas positiva inställning. Men också den japanska pragmatismen inför en framtid där det föds färre barn, människor lever längre och invandringen är näst intill obefintlig.

Japan behöver robotar för att upprätthålla produktion och standard, menar man. Professor Ishiguro har dessutom en djupare förklaring:

Större acceptans i Japan

-Det är inte så hierarkiskt här, vi är mer jämlika än i väst. Vi har en över 2000 år lång historia, vi är homogena, som om vi alla var från samma familj. Och i samma familj gör man ingen skillnad på medlemmarna, oavsett om det är en katt eller hund eller robot. Därför har vi mycket lätt att acceptera robotarna som kommer att finnas i framtiden. 

Därför blir robotarna ofta människoliknande i Japan. Framtidens telefon i Japan är en liten figur som pratar med dig, ungefär som ”Siri” i en iPhone, och som beställer taxi och mat och visar vart du ska ta vägen på en skärm på ryggen.

Men Robohon har också ett större register, den japanska figuren är tänkt att bli en kompis du relaterar till, som du kan bekänna din ångest inför, efter en blöt kväll med arbetskompisarna, och då få uppmuntrande råd om hur du ber om ursäkt och går vidare.

Figuren dansar och sjunger och plockar upp ord du använder, och den fäller kommentarer, ungefär som nån du delar din vardag med. Uppfinnaren själv har sagt att figuren ska vara smart nog att vara din kompis men inte smart nog för att ta över världen. 

”Måste bli klokare”

Men som alla avancerade uppfinningar så kan allt användas på två sätt. För professor Ishiguro är det självklart att robotar inte blir till vapen. 

– I Japan är vi inte så dumma att vi skulle använda dom som vapen, det är mot lagen i Japan. 

När jag pressar honom och säger att det har ju inte hindrat andra från att skapa drönare som bombar och snart finns ju autonoma robotsoldater och stridsfordon som styrs på avstånd, då tvekar han och medger att man förstås kan bli pressade att försvara sig. Han tillägger dock snabbt:

-Vi är uppfinnare, inte användare. Det finns alltid både positiva och negativa aspekter. Samhället måste noggrant diskutera hur man ska använda ny teknologi. 

Han mumlar också något om att människorna måste bli klokare. Men i väntan på det, fortsätter han att göra Erica allt smartare och ser redan hjärnan framför sig i form av ett chip. 

Länk: Snart kan robotar vara smartare än människor. En fara eller en möjlighet? Se Korrespondenterna på tisdag kl 20 i tvåan, eller redan nu på SVT Play.