Tendenserna går åt olika håll just nu. Här i Österrike upplevde jag hur fristående miljöpartisten Alexander Van der Bellen i söndagens val mobiliserade väljare, som inte röstat vid tidigare valomgångar, men nu röstade för en pro-europeisk president ”som bästa representant för Österrike utomlands”.
I en del valanalyser tolkas det som att ”den tysta majoriteten”, som inte brytt sig om att rösta tidigare nu tyckte att högernationalisten Norbert Hofers debattstil och EU-kritik gick för långt.
Röd-vit-röd signal till Europa
Själv talade Alexander Van der Bellen i natt inför jublande anhängare om att en ”röd-vit-röd signal” nu skickas ut över Europa och till EU:s huvudstäder. Han talar om den österrikiska flaggans färger, och han menade att EU-ledare och regeringschefer nu måste ta oron för arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet på allvar, flyktingmottagande måste organiseras och regleras bättre och medborgare och aktivister får inte överlåta politiken till kverulanter och missnöjesspekulanter.
EU gratulerade snabbt
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk var mycket snabb att skicka gratulationsbrev till den nyvalde österrikiske presidenten. Många som uttalade sig i går ville tolka valresultatet som att den populistiska missnöjesvågen med brexit i Storbritannien och Donald Trump i USA nu hade stoppats i Österrike.
Italien nästa kris
Men nästan samtidigt kom meddelandena från Italien att regeringen Renzi förlorar folkomröstningen om grundlagsändringar, premiärminister Renzi avgår och Italien kastas in i regeringskris och osäkerhet kring landets svaga banker.
Italien är ett större och viktigare medlemsland, och genom att italienska banker har en svag ställning så påverkar det direkt eurosamarbetet och eurons ställning. Enligt reglerna som ställdes upp efter finanskrisen ska regeringar och skattebetalare inte gå in och rädda banker, det är bankernas ägare som ska ta smällen. Men många italienska småsparare är ägare av bankaktier och obligationer, och frågan är hur Italien och euron klarar en italiensk bankkris.
Även om kritiken mot EU ofta är gemensam, så ser vi hur olika länder är i olika situationer. Kritiken mot EU är delvis likartad men också olika i Storbritannien, Österrike och Italien.
Utmaningar för Angela Merkel
I morgon startar det tyska kristdemokratiska partiet CDU sin partikongress i Essen. Partiledaren och förbundskanslern Angela Merkel ska hålla sitt stora tal och sen omväljas till partiordförande och förbundskansler, därmed blir hon partiets kanslerskandidat 2017.
Även Angela Merkel pressas av EU-kritiska partiet Alternativ fört Tyskland AfD. Merkel beslöt sig nyligen för att ställa upp till omval för en fjärde mandatperiod, hon motiverade med att hon vill bidra till att lösa en rad frågor.
Hon är den regeringschef som har suttit längst inom EU, och som representant för största medlemslandet och största ekonomin inom EU är hon den givna och centrala makthavaren. Merkel ses nu som garant för stabilitet inom EU, men hon måste hitta lösningar både på den fortsatta flyktingkrisen och oron kring banker och euron.
Dessutom måste Angela Merkel och övriga regeringschefer på något vis göra allvar av det de talade om efter brexit-omröstningen – EU måste förändras, koncentreras på de väsentliga frågorna och vanliga medborgare måste lättare kunna förstå poängen och nyttan med EU-samarbetet.