Chang'e-4, döpt efter mångudinnan i kinesisk mytologi, lyfte från rymdbasen Xichang i södra Kina klockan 02.23 lokal tid på lördagen.

Sonden har en lång färd framför sig, och ska försöka landa först runt årsskiftet, för utforskning av den sida av månen som människan aldrig har besökt.

Men det finns goda anledningar till varför Sovjetunionen och USA under 1900-talets månfärder aldrig försökte sig på ”den mörka sidan”, som den delen av månen kallats genom seklerna. Med sitt annorlunda läge jämför med jordsidan har den oländigare terräng, med fler tydliga kratrar efter alla rymdstenar som slagit ned.

150 minus

Och så ligger den i ständig radioskugga. Som förberedelse skickade därför Kina tidigare i år upp Queqiao, en satellit som kommunikationen mellan Chang'e och jorden kan gå via.

Även om månen alltid vänder samma sida mot jorden följer den ju med vår planet, och har därför natt och dag ungefär som vi – med skillnaden att utan atmosfär svänger temperaturen snabbt i gryning och skymning, från över 100 plusgrader till ibland under 150 minusgrader.

Av månens tuffa förhållanden i allmänhet har Kina dock redan erfarenhet, sedan Chang'e-3 2013 placerade ut roboten Yutu (”Jadekaninen”) på himlakroppens yta. Den jobbade flitigt på med experiment i många månader, och rapporteras fortfarande vara inte helt livlös.

Nästa steg blir Chang'e-5, som nästa år ska landa på månen, och sedan dessutom ta sig tillbaka till jorden med prover.

”Det är grått”

Första gången vi människor såg månens andra sida var 1959, då den sovjetiska rymdsonden Luna 3 skickade några gryniga fotografier.

De första som såg baksidan med egna ögon var astronauterna på USA:s Apollo 8 i slutet av 1968. Nasa fick spänt vänta ut radioskuggan när Frank Borman, Jim Lovell och William Anders färdades runt månen.

– Hallå, jag ser ingenting. Var är vi? var det första Lovell sade när de tittade ner.

– Det ser ut som en enda stor strand där nere, svarade Anders om sandlandskapet under sig, och Lovell fortsatte:

– Oj, vet ni – det är grått, eller hur?