Det sägs att såväl partiledaren Xi Jinping som den blivande premiärministern Li Keqiang är vänner av ”försiktiga reformer”.

Den ledande partiinstansen, politbyråns permanenta kommitté, har bantats från nio till sju personer. Det är ett sätt att koncentrera makten.

Tryck

Men åtminstone två av ledamöterna kallas konservativa, vilket i Kinas fall betyder att de i hög grad motsätter sig reformer, både ekonomiska och politiska.

Men man får utgå från att den nye partiledaren – som i mars 2013 väntas väljas till president, liksom Li Keqiang väljs till premiärminister – är medveten om det tryck som finns på reformer.

Dessutom är Xi känd för sitt direkta och tydliga språk. Det han hittills visat upp tyder på en ny ledarstil, ledigare och mer avslappnad än den tidigare stela kinesiska ledningen.

Korruption

Det är den nya kinesiska medelklassen som trycker på. Genom bland annat sociala medier har man i högre grad än tidigare kunnat sprida information och opinion som rör missförhållanden. Också lokala problem har fått spridning över hela landet.

Utmaningen för Xi handlar om att försvara välståndet i en global ekonoimisk krig och i ett läge med ökande klyftor i samhället.

Ett av de värsta problemen i det dagliga livet är korruptionen. Det är därför också betecknande att Xi, sedan han valts in i den permanenta kommittén, har kritiserat korruptionen och partifolk som saknar kontakt med vanligt folk.

Partiadel

Den ende i garnityret som kan kallas en vän av verkliga reformer heter Wang Qishan och har varit vice premiärminister för ekonomiska frågor. Han anses som en garant för att den kinesiska ledningen tar itu med korruptionen.

Samtidigt är frågan hur stort inflytande han får. Man ska komma ihåg att denna nya partiledning tillhör ett slags partiadel: Deras föräldrar tillhörde den första generationen kommunister som under Mao skapade det nya Kina.

Gjort sig rik

Det är därför frågan hur mycket de vågar ingripa utan att stöta sig med sina nyrika förbindelser.

Men framförallt står Xi inför den svåra uppgiften att leverera en god levnadsstandard. Här sitter ledningen som ett slags gisslan: Det är genom en bättre levnadsstandard som man ska vinna folkets förtroende. Om levnadsstandarden sjunker kan det leda till oroligheter i landet.

Dryga pampar

Det finns åtminstone en intellektuell elit som kräver mer demokrati. Hur stark den är, är kanske svårt att bedöma. Men medelklassen kan också sugas upp av ett missnöje som just handlar om korruption och dryga partipampar.

Xi har därför ett av världens svårast jobb. Han måste balansera allt detta.

Stärker krigsmakten

Till alltsammans kommer att den fortfarande sittande presidenten Hu Jintao i sitt tal, när partikongressen inleddes för en dryg vecka sedan, talade om att Kina skulle stärka sin krigsmakt.

Bakom det ligger strömningar som både kan kallas nationalistiska och krasst ekonomiska. Kina vill ha ett starkt inflytande över haven i östra Asien.

Redan i konflikt

Kina är redan i konflikt med en rad länder – bland annat Filippinerna, Japan, Taiwan och Vietnam – om öar och sjögränser längs hela Kinas kust. Det handlar om nationell prestige – men det handlar också om gas- och oljefyndigheter på havets botten.

USA har samtidigt stärkt sitt engagemang i området och bygger upp nya stödjepunkter i området och dirigerar stora delar av flottan dit.

Kinas angrips

Förhållandet till USA blir därför en av Xis viktigaste punkter. Det gäller också väntade sammandrabbningar i handelsfrågor. Tonläget mot Kina i det amerikanska presidentvalet var högt.

Både Barack Obama och Mitt Romney angrep Kina häftigt för att man genom valutamanipulationer höll exportpriserna låga, vilket missgynnat USA och lett till jobbflykt från USA till Kina.

Skräckexempel

Men Xis döttrar studerar vid Harvard i USA. Det betyder att Xi på ett helt annat sätt är införstådd med västvärlden än hans föregångare. Det är ett generationsskifte – men frågan är hur mycket den nya generationen förmår att ändra.

För det kinesiska kommunistpartiet är Gorbatjovs Ryssland ett skräckexempel på hur en rad relativt små reformer ledde till att Sovjetunionen och det kommunistiska systemet till sist avvecklades i början av 1990-talet.