Att Rysslands president nu har erkänt de så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk som självständiga stater betyder egentligen bara att Ryssland fortsätter att bestämma över de här två små områdena på samma sätt som tidigare. Fast nu kan Ryssland hävda att ledarna där formellt kan be om militärt bistånd för att skydda sig från ett påhittat hot från Ukraina.

En stor del av invånarna har nu fått ryskt medborgarskap och Ryssland anser sig ha rätt att agera militärt för att hjälpa dem.

Ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Denis Pusjilin, hävdar att det ryska erkännandet också omfattar hela de ukrainska länen Donetsk och Luhansk. De områdena är långt större än ”folkrepublikerna” och står under den ukrainska demokratiska regeringens kontroll. Det är en minst sagt udda tanke. Men kanske är det en illavarslande signal om att rysk militär är beredd att invadera ännu större delar av Ukraina.

Ser inte Ukraina som land

President Putins tal under måndagen visar att han inte ser Ukraina som ett land överhuvudtaget. Inte Belarus heller.

Putin försöker helt enkelt skriva om historien. Och det kan nog fungera för i alla fall en del av den ryska befolkningen. De flesta av oss andra vet att det han påstår inte är korrekt.

Grunden för Putins försök att skriva om historien verkar vara att få Ryssland att framstå som en sorts civilisationens vagga. Lite av samma tanke finns om de andra territorier som Ryssland ockuperar, eller i alla fall i praktiken kontrollerar.

• Transnistrien som rysk militär och maffia kontrollerar sedan många år är en del av Moldavien.
• Abchazien sedan många år och sedan Sydossetien. Båda i Georgien men helt styrda av Ryssland.
• Krim ockuperade Ryssland 2014 och krigen i östra Ukraina drogs också igång av Ryssland.

Att varken Ukraina, Moldavien eller Georgien ska få ansluta sig till EU eller Nato är uppenbarligen syftet.

Så nu då? Paus kanske.

Ett påvert liv

Jag har inte släppts in i ”folkrepublikerna” i östra Ukraina på fyra år. Så jag kan inte nu på ett bra sätt bedöma vad folk känner där. Men att livet är påvert där är solklart. De rysktalande i Ukraina som bor nära ”kontaktlinjen” som jag har talat talat med de senaste två månaderna säger att de verkligen är glada över att bo i ett demokratiskt (bristfälligt) Ukraina och slippa eländet som folk på andra sidan lever i.

Vad som kommer näst vet nog bara Putin, om ens han.