Hotellet bestämmer sig mitt i den nationella sorgen i Thailand för att min utsikt mot det kungliga palatset måste bli spegelblank. De väcker mig därför uppfordrande dagen efter att kung Bhumibols kista förts genom Bangkok, så att jag inte helt ska överraskas av tre män utanför fönstret.

Men jag undrar om den verkliga sikten om vad som försiggår här blivit speciellt mycket klarare för de flesta ännu.

Spelet bakom kulisserna i korridorer och palats här har varit uppenbart för alla som på plats bevakat händelserna i samband med den thailändske kungens död. Ständigt nya besked om vad som gäller, ofta flera kommunikéer samtidigt som säger helt olika saker.

En i huvudsak militär och kunglig soppa som inte alls underlättar folkets hantering av sorgen kring en av många älskad kung och i viss mån slutet på en hel epok.

Moderna rutiner finns inte

Röran har inte alls gällt små detaljer, utan frågor som huruvida kronprinsen är kung nu, eller om han fortsatt är kronprins tills han kröns? Vem är formell regent tills dess? Och hur ser egentligen tidsplanen ut?

Delar av förvirringen beror förstås på att det är 70 år sedan en monark avled i Thailand, några moderna rutiner finns helt enkelt inte. Däremot gott om uråldriga traditioner.

Ytterligare komplicerat är det förstås för att lagarna i Thailand är satta på undantag sedan kuppen 2014, när dåvarande premiärministern Yingluck Shinawatra avsattes.

Och att Thailand nu har en hårt kontrollerande militärregim vid rodret, med egna viktiga intressen av kontroll över maktfördelningen och säkerheten i landet.

Inget får gå överstyr, men ingen litar heller på att den andre parten har så speciellt gott omdöme i alla frågor.

Det här har dessutom varit ett djupt splittrat land sedan många år och misstron är i många fall kompakt. Människor säger rakt ut att de hatar den andra sidan.

Till och med journalister träter

Och splittringen och irritationen över hur saker och ting beskrivs är tyvärr lika tydlig bland många som bevakat händelseutvecklingen det senaste decenniet.

Journalister har svårt att dra jämt i ståndpunkter om de senaste årens politik, och hur saker och ting ska beskrivas.

Som hur partisk eller opartisk var kungen egentligen, till exempel? Och hur älskad och betydelsefull var han när det kommer till kritan, om man nu betänker den stränga censuren runt monarkin?

Jag vet inte varför det här är så infekterat för många. Sanningen är som vanligt inte speciellt svartvit. Men den aggressiva debatten hjälper oss inte speciellt mycket i analysen av vad som sker i landet just nu.

Den börjar leda fel.

För det är faktiskt motsatsen till förvirring som är synlig bland folket och på gatorna just nu i Thailand.

Oavsett landets stränga majestätslagar, där ingen får kritisera monarkin, så finns en äkta respekt för den nu avlidne monarken. Och den respekten tar sig tydliga uttryck.

Det här är från och med nu, och i säkert minst en månad framöver, ett Thailand där alla, nästan helt utan undantag, bär svarta och vita kläder. Jag har svårt att föreställa mig många som har den inverkan på ett helt folk.

Svartvitt hav skapar identitet

Och den handlingen i sig skapar ytterligare enighet – mitt i sorgen.

Det här svartvita havet vi lever i nu ger en bild av en nation som fortplantar något hos människor här.

Och på sociala medier sprids nu en rad bilder och berättelser som ytterligare formar det thailändska folkets identitet. Människor som får pengar skänkta av personer de inte känner för att de ska kunna köpa svarta kläder.

Den blir lika tydlig i irritationen som alla känner över den utländske tv-fotograf som bär badshorts och t-shirt i bjärt rosa och grönt när kungens konvoj ska passera förbi. ”Hur kunde han?”

Men också den brittiska journalist som var väldigt förutseende och valde att bära svart innan kungen ens var död, det var nog lite opassande det också.

Född under kung Rama IX

Min vän Tong är bara 24 år och har inte framstått som intresserad av vare sig traditioner eller politik, men hon beskriver sig själv i ett mejl till mig med orden: ”Jag är född under kung Rama den IX:s styre.”.

Den meningen är nästan otänkbar i de flesta moderna monarkier.

Och den starka enande kraft som finns bland människor här just nu bottnar i en stor respekt för en under lång tid regerande kung i Thailand. En person för vilken man lätt kunnat vika ett ord som landsfader.

Inte alltid älskad av alla, och under senare år stundtals svag och svårt märkt av sjukdom. Han har uppenbarligen inte lyckats enat Thailand på länge.

Det är lika sant som att han tidigare har lyckats ena landet i tider av kris.

Men den enande kraft som just nu är förvånansvärt omdebatterad bland experter och journalister, tyvärr i första hand utanför Thailand, har väl egentligen aldrig varit kungens personligen. Den har inte legat hos honom.

Utan den tillhör förstås – och växer i detta nu – hos det folk som nu tar sig tid att sörja både honom, vad som framstår som en hel era i Thailand.

Kungen är i sanning död, men hans minne kan ena ett helt folk. Det bör det inte finnas minsta oklarhet om.