När president Xi Jinping tillträdde 2013 gjorde han snabbt korruptionsbekämpningen till sin viktigaste fråga. Processerna som sattes igång under Xis korruptionskrig togs om hand inom partiets eget system för att utreda och bestraffa korrumperade tjänstemän. Misstänkta partimedlemmar utreddes i ett delvis separat system, som kallades Shuanggui. Forskare och aktivister beskrev tidigt hur grundläggande principer, som att en anklagad person har rätt till advokat, har rätt att vara tyst, eller har rätt att betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats, verkade lättare att åsidosätta i det nya systemet.

– Shuanggui var aldrig en del av kinesisk straffrätt, beskriver Teng Biao, som forskar inom Mänskliga rättigheter vid New York University. Systemet stod till och med i konflikt med den kinesiska grundlagen. Det är ett exempel på hur Kommunistpartiet står över lagen.

Systemet Shuanggui fick dåligt rykte internationellt, gjordes om, och kallas idag Liuzhi, vilket betyder ungefär ”frihetsberövande”. I samband med att det nya systemet Liuzhi skapades blev det också lagligt. Liuzhi hanteras av en nyinstiftad myndighet som heter Nationella övervakningsbyrån, som är direkt underställd president Xi Jinping.

”Kina är ingen rättsstat”

Det finns fler exempel på mekanismer i kinesisk rättsskipning som varit utanför rättssystemet, men som sedan blivit lagliga, trots att de strider mot andra kinesiska lagar. Ett exempel är ”Lagen om övervakning på särskild plats” (engelsk förkortning RSDL), enligt Teng Biao.

– Lagen om övervakning på särskild plats är ett slags legaliserat påtvingat försvinnande. Lagen skrevs in i straffrätten 2012. Kina är inte en rättsstat, och partiet och dess tjänstemän bryter mot grundläggande lagar hela tiden. Enligt kinesisk straffrätt har en anklagad rätt till advokat, till exempel.

Sedan mars 2018 kan även den som inte är medlem i partiet utredas inom Liuzhisystemet. Nu gäller det inte bara partimedlemmar och statstjänstemän, utan även statsanställda, som poliser och lärare.