Konflikten som världen står inför blir allt tydligare. Å ena sidan, en veckas protester med tårgas och våld på över 2 000 platser i Frankrike. Ursinniga bilister som protesterar mot höjda miljöskatter på diesel och bensin. Skatterna som anses missgynna glesbygdsbor och yrkeschaufförer. Det är en bild av den pågående klimatkrisen och de enorma intressekonflikter som kommer upp till ytan.
President Macron har fått backa och lova nationella överläggningar. Å andra sidan pressas president Macron och alla andra stats- och regeringschefer av forskarvärldens alltmer högljudda och desperata klimatvarningar, nu senast den nya rapporten från FN:s miljöorgan.
Insatserna måste tredubblas
Efter att de globala utsläppen minskat något eller legat stilla i tre år så börjar utsläppskurvan att stiga uppåt igen. Nu slår FN fast att världens länder måste tredubbla sina ansträngningar till 2030 för att hålla den globala uppvärmningen under två grader. Det är en nästan ofattbar utmaning. Innan dess kom FN:s klimatpanel i oktober med sin rapport som uppmanade att världens länder måste ställa om sina energisystem till 2040, ”i en aldrig tidigare skådat omfattning”.
Både IPCC och FN:s miljöorgan slår fast att det fortfarande finns en chans att hejda en uppvärmning över två grader. Det skulle gå om alla länder under FN:s ledning enades om exakt hur det ska gå till och att alla lovade att genomföra det under en tioårsperiod. Fossila bränslen måste minska kraftigt.
Ökat utsläppen – trots löfte om motsatsen
Men hur ska det ske? Närmast riktas blickarna mot Argentina, för på fredag möts stats- och regeringschefer från världens 20 största ekonomier. De ska bland annat diskutera de senaste forskningsrapporterna men utsikterna att de ska enas om skärpta åtaganden är obefintliga. Det här är en sammanslutning som enligt Transparency International ökat sina subventioner till den fossila bränsleindustrin med 50 procent det senaste decenniet.
Och trots att de lovat att reducera sina klimatutsläpp så har 15 av G20-länderna ökat sina utsläpp under 2017.
Oklarheter från Paris har hunnit ifatt
Nästa stora sammankomst inleds nästa söndag, då kommer 190 länders delegationer till COP24 i Katowice, Polen. Det är det viktigaste klimatmötet sen Paris-avtalet slöts 2015. Mötet ska bland annat vara en kontroll-station. Men redan nu vet man att bara ett fåtal av de länder som skrev på FNs Parisavtal är i närheten av att klara av de utsläppsminskningar de lovade i Paris, löften som i sig var otillräckliga enligt forskarvärldens rekommendationer.
Det förberedande mötet i Bangkok i september kärvade så till den grad att förhandlingschefer beslöt att inleda de globala klimatförhandlingarna i Katowice en dag tidigare. 20 arbetsgrupper försökte göra framsteg i frågor om alltifrån utsläppsminskningar, anpassning till extrema väder, finansiering och hur länder ska enas om att lita på varandras mätningar av egna utsläppsminskningar. Oklarheter och luddiga kompromisser som slöts i Paris har hunnit ifatt delegaterna. Utvecklingsländer vill inte minska utsläppen i samma grad som de rika länderna, de vill inte göra det i samma snabba takt och de vill ha pengar till grön teknik.
Bindande avtal inte lika populärt längre
Det politiska läget i världen är också långt mer komplicerat idag än det var 2015. Bindande avtal som världssamfundet står bakom är inte lika populärt längre. Högerpopulistiska regeringar litar inte på vetenskapssamhället och anser att klimatlarmen är en konspiration. Två tongivande länder har vänt klimatförhandlingarna ryggen. USA lämnar Parisavtalet 2020 och använder tiden fram till dess att argumentera för kol- och kärnkraft. Brasilien, som varit en viktig röst för utvecklingsländerna, har en ny högerpopulistisk regering som visserligen backat från hotet att lämna Parisavtalet men som inte tror att människans utsläpp påverkar klimatet.
Ökad ambitionsnivå ”inte meningsfull”
Kina är mer upptaget av handelskriget med USA än klimatkrisen. Kina bygger just nu kolkraftverk i 17 länder världen över. Det billiga kolet visar inga tecken på att minska i betydelse.
EU har länge haft täten i de globala klimatförhandlingarna och lagt de mest ambitiösa målen. Men när EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Canete nyligen uppmanade medlemsländerna att öka sin ambitionsnivå på klimatområdet fick han mothugg av Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
”Inte meningsfullt” menade förbundskansler Merkel, eftersom alla EU:s medlemsländer kämpar med att nå det man redan lovat uppnå.
De politiska besluten behövs
Politiken kan tyckas ha hamnat i en återvändsgränd. Allt oftare hörs argumentet att det inte är politikerna som kommer att lösa klimatkrisen, det är näringslivet, städerna, och andra icke-statliga organisationer som tillsammans kommer att driva fram tekniska lösningar.
Men det är bara med hjälp av politiska beslut som utvecklingen kan styras, och skatter och statliga direktiv som kan skynda på utvecklingen mot en fossilfri framtid. Högerpopulisterna vill varken ha statliga regleringar (förutom när det gäller subventioner till kolindustrin) eller internationellt bindande avtal. Klimat, migration och handelsavtal ska skrotas. Stridslinjerna har aldrig varit så tydliga som nu.