För mig var ebola länge något dystert och avlägset. Oengagerande. Även vi journalister är ju offer för våra kollegers mediebilder; vad ebola beträffar en sjukdom som drabbar maktlösa och utfattiga afrikaner i en obegriplig djungel dit få eller inga har någon anledning att åka.

Men det senaste utbrottet i några västafrikanska länder och – framför allt – i storstadsområdena var något nytt. Bilderna på döende människor utanför de överfulla ebolaklinikerna och personal i rymddräktsliknande skyddsklädsel sa framför allt tre saker:

• Ebola orsakar en snabb, plågsam och förnedrande död.
• Epidemin sprids utan någon som helst kontroll bland maktlösa, fattiga och initiativlösa afrikaner.
• Sjukdomen är extremt smittsam.

”Vill ni åka till Liberia?”

De skakiga och felexponerade bilderna som kom var tagna utan stativ av inhemska amatörer. De sparsamma uppgifterna om hur epidemin utvecklades kom från några få modiga hjälparbetare, framför allt i biståndsorganisationen Läkare utan gränser (MSF).

Redan i mars hade MSF förgäves försökt uppmärksamma världssamfundet och FN-organet WHO, Världshälsoorganisationen, på epidemins omfattning och potential.

Först i början av augusti  hade WHO äntligen förstått allvaret och förklarat ebolautbrottet som en allmän hälsofara. Två veckor senare frågade min chef, Ingrid Thörnqvist, om vi ville åka till Liberia. Inombords knorrade jag.

Jag och fotograf Marco Nilson var på väg till Kurdistan. Biljetter till Irbil var redan bokade. Jag såg fram emot en resa till det som då var – och fortfarande är – den stora världsnyheten: Den extrema Islamiska statens snabba och svårbegripliga framgångar i Irak och Syrien.

Ett sms avgjorde saken

Men det fanns något lockande i att vara först i Västafrika. För ebolaskräcken hade redan huggit klorna i världens medieredaktioner och medan de flesta mediala uppdragsgivare inte tvekade att skicka sina reportrar till kriget i Irak eller östra Ukraina, stod världens reportrar inte direkt i kö för att åka till de tre drabbade länderna Liberia, Guinea och Sierra Leone.

Det som avgjorde det hela var ett sms från Johan von Schreeb, god vän, läkare, expert på katastrofmedicin och med bred erfarenhet från katastrofer över hela världen:

”Hej. Hoppat in på WHO för ebola. Nu i Genève. Ska få tag i och koordinera internationella fältsjukhus. Åker på söndag mot Sierra Leone. Är du på g? Finns något intresse för ebola i Ankeborg?”

Den 28 augusti landade vi på Robertson International airport i Monrovia. Ombord på Brussells Airlines stora Airbus med nästan 300 platser fanns 39 passagerare. Inga turister. Inga barn. Bara FN, Läkare utan gränser, en stillbildsfotograf från AFP och vi.

Stadsdel i krantän

Monrovia var en död stad. Mörk, folktom och hotfull. Utegångsförbudet började gälla klockan 21. De som bröt mot förbudet fick stryk av polisen.

Redan nästa dag tog vi oss in i stadsdelen West Point, då satt i karantän av myndigheterna sedan en tillfälligt uppbyggd ebolaklinik stormats och de 17 patienterna rymt. Taggtråd. Poliser. Militärer. Kraftiga skyfall. Hungriga instängda och desperata West Point-bor.

De närmaste dagarna besökte vi MSF:s klinik i Paynesville utanför Monorovia. En till bristningsgränsen fylld klinik av dödssjuka patienter. Läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden som slet i sina högskyddsdräkter i den fuktiga tropiska hettan. Patienter utanför på plaststolar och på marken som väntade på att några därinne i de tre tälten skulle dö så att de skulle få plats.

Invånarna var skräckslagna

Tillsammans med den liberianske senatorn Milton Findley åkte vi den nio timmar långa sträckan till staden Clanstown i provinsen Grand Bassa på vägar som på sina ställen regnat bort och blivit ett med den omgivande regnskogen i de kraftiga skyfallen.

I Clanstown hade just en kvinna och hennes barn dött i ebola. De 2.000 invånarna var skräckslagna. Milton försökte lugna dem, men hade inte så mycket att erbjuda. Redan före utbrottet var det här en av världens absolut mest fattiga avkrokar. Inga läkare, inga sjuksköterskor, inga kliniker, inga mediciner, ingen elektricitet och nu avkrävdes de också en frivillig karantän i tre veckor, en karantän som omöjliggjorde allt arbete på risfälten och jakt i skogen runt omkring.

Vi lämnade Monrovia med en bitter smak av växande katastrof, en känsla som förstärktes de närmaste veckorna när amerikanska smittskyddsmydighetens (CDC) larmrapport om 1,4 miljoner smittade redan i januari tog de största rubriktypsnitten i världsmedierna i anspråk och jag i telefonsamtal med folk jag lärt känna i Liberia om och om igen hörde samma sak.

Epidemin hade hejdats

Men den 28 oktober, när vi landade på Robertson international airport för andra gången hösten 2014, var scenen en annan. Planet var mer än halvfullt. Utegångsförbudet var kvar, men hade flyttats fram till 22.00. Alla hotell var fullbelagda. Monrovia vibrerade av aktivitet; Röda korset, CDC, WHO, UNICEF, kineser, kubaner och – förstås – MSF, Läkare utan gränser. Antalet ebolakliniker var nu uppe i fem bara i Monrovia och många sängplatser var tomma.

Efter tio dagar kunde vi konstatera att epidemin hejdats. Biträdande hälsovårdsministern Tolbert Nyenswah medgav öppet att amerikanska smittskyddsmyndighetens larmrapport var en medveten överdrift för att få världen att vakna.

”Och det fungerade ju”, sa Tolbert belåtet när vi intervjuade honom i högkvarteret för ebolakampen på den 18:e gatan i centrala Monrovia.

”Felaktig bild av smittan”

Så här i slutet av 2014 och i ingången till det nya året kan vi konstatera att en hel del har varit missvisande eller direkt felaktigt i medierapporteringen. Ebola är en smittsam sjukdom, men inte så smittsam som de suggestiva TV-bilderna gav intryck av.

För att få smittan krävs nära kroppskontrakt så att viruset kan ta sig in i en annan människas kropp genom kroppsvätskor från den sjuke. Det innebär att de smittade fått sjukdomen av ebolasjuka familjemedlemmar i hemmen, av patienter på sjukhus och kliniker och av i ebola nyligen avlidna; ebola sprids inte som förkylningsvirus  i folksamlingar, i offentliga byggnader eller bussar.

Riskgrupperna är familjemedlemmar i trånga bostäder, sjukvårdspersonal och alla som hanterar döda kroppar. Resten, exempelvis vi, har ingen egentlig anledning att vara oroliga för att bli smittade.

Och, nej, sjukdomen spreds inte okontrollerat bland maktlösa, fattiga och initiativlösa afrikaner. Istället såg vi hur de fattiga i stadsdelar som West Point utan något stöd från myndigheter eller utländska biståndsorgan – alldeles på egen hand – organiserat smittspårningsteam och informationskampanjer bland sluminvånarna.

Den ständiga fattigdomen och vetskapen att ingen hjälp från myndigheterna brukar komma, har långt innan ebolautbrottet lärt de härdade sluminvånarna att klara sig på egen hand.

Vilka bromsade egentligen epidemin?

Vi såg hur FN-tjänstemän, med månadslöner på 90-95.000 kronor i månaden förflyttade sig från den ena luftkondtionerade ytan till den andra, i luftkonditionerade jeepar, till liberianska ministrar i luftkonditionerade kontor som tjänar 70-75.000 kronor i månaden.

Vi förstår förstås att deras arbete är nödvändigt. Men vi såg också hur unga män och kvinnor med i bästa fall en månadslön på 600 kronor, traskade runt i gummistövlar och flipflops och knackade dörr mellan fallfärdiga ruckel i West Point, New Cru Town och Caldwell för att hitta sjuka och upplysa om hur smittan bäst kan stoppas.

Och den fråga vi hade med oss hem, på planet till Bryssel, var: Vilka är det som varit mest avgörande för att ha bromsat epidemin i Liberia? Är det FN-tjänstemannen med sina 95.000 kronor i månaden, den liberianske ministern med sina 75.000 eller är det rent av Archie Gbassey, en 25-årig frivllig hjälparbetare och lokal ledare i West Point med sina 600 kronor i månaden?

Svaret är förstås att alla behövs.

Archie och hans vänner har inga resurser att bygga ebolakliniker och utan klinikerna fanns – och finns – ingen möjlighet att isolera, och förhoppningsvis bota, de ebolasjuka han och hans vänner hittade – och hittar -  i slummen i West Point.

Men avståndet mellan de lokala hjälparbetarnas resurssnåla och modiga arbete och det internationella samfundets dyra och tröga organisationer, är ännu en påminnelse om en gammal sanning:  Utan en aktiv medverkan av de  som – alltför ofta – framställs som makt- och initiativlösa, kan inget biståndsarbete lyckas