Jag satt i en källarlokal i det fattiga området Majengo i Mombasa vid Kenyas kust. Bredvid mig hade jag tre av Östafrikas mest aggressiva imamer och extremister. Alla tre stödde öppet terrorism.

Eftersom jag alltid jobbar ensam hade jag ingen med mig. Plötsligt ställde deras ledare Sheikh Makaburi mig till svars för varför Jesus på korset ropade ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”, när Jesus ju enligt kristendomen var Gud själv i mänsklig skepnad. 

”Antingen var Jesus en människa, en profet, som vi muslimer säger, eller så har ni två gudar”, sa Sheikh Makaburi och spände ögonen i mig.

Det var en lite knivig fråga för mig, eftersom jag inte är troende. Men jag hade ett äss i rockärmen. Jag ställde nämligen exakt samma fråga till en svängig amerikansk frikyrkopastor i Uganda något år tidigare. Han hade naturligtvis ett svar. Ett svar som lät så krystat, så jag undrade om karln ens själv trodde på det. Men det var det enda svar jag hade. Så jag tog sats och leverade med stor inlevelse.

Ett år av terror och skärck

Men först tänkte jag backa bandet lite. Anledningen till att jag satt där ensam med imamerna var att programmet Korrespondenterna bett mig göra två reportage om extremism i islams namn, Boko Haram i Nigeria och Al Shabab på Afrikas östkust.

Ett ämne i tiden onekligen. Under året har vi sett Islamiska statens härjningar i Irak och Syrien. Fruktansvärda videor med halshuggningar har spridits på nätet. I staden Chibok i Nigeria kidnappade Boko Haram 276 flickor och hotade att sälja dem som slavar. I Kenya och Somalia har al Shabab avrättat hundratals oskyldiga civila människor.

Det har varit ett år av terror och skräck på många håll. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas framgångar till stor del berott på människors rädsla för vad det är som händer ute i världen.

”Rädslan farlig för demokratin”

I tidningarna kan vi läsa om hur svenska medborgare åker och slåss för dessa fruktansvärda rörelser. Att ta emot flyktingar har för många blivit synonymt med att flytta problemet in i Sverige.

Den här rädslan är central och livsfarlig för demokratin tror jag. Det är också den typ av rädsla som inte fakta biter på. Lite som flygrädsla. Samma människor som fruktar att låta sina barn åka med flyget har inga problem med att de kör motorcykel, super hejdlöst eller gör andra aktiviteter som rent statistiskt utklassar en simpel flygresa i termer av risk.

Den här rädslan styr också människor vid valurnorna givetvis. Och det är upp till våra politiker och oss journalister att hantera den här rädslan. Alldeles oavsett om den är rationell eller uppblåsta hjärnspöken.

De har lekt på samma gator

Jag träffade både anhängare av terror och offer för terrorn när jag gjorde reportagen om Boko Haram och Al Shabab. Den ena gruppen känner att de har inget att förlora på att dö i attacker, medan den andra känner att de har förlorat allt i attackerna.

Man skulle kunna tro att dessa två olika grupper kommer från två olika planeter, men de har vuxit upp i samma områden. Lekt på samma gator.

Extremism och sekterism tycks växa i takt med att den yttre fienden tar skepnad. I Nigeria är de norra muslimska områdena fattiga och eftersatta. Regeringen i den kristna södern har valt hårt militärt ingripande från dag ett.

I Somalia jagas al Shabab av västmakterna. Kenyanska armén är också där. Ingen tvivlar på att den har utsatt civilbefolkningen för mängder av övergrepp. Samma armé tog sig för att plundra köpcentrumet Westgate under pågående terrorattentat.

”Vi måste in terroristernas huvuden”

Samtidigt som jag förstår att vi måste rapportera om dessa konflikter känns det synd att allt det goda som sker hamnar i skymundan. Men när vi rapporterar känns det allt viktigare att vi inte demoniserar och förenklar terroristerna. Vi måste in i deras miljöer, in i deras huvuden, in i deras tänkande och personligheter. Annars blir det enkla svaret att bomba bort dem. Och jag vet inte vad ni tycker, men den strategin tycks ju inte ha gjort världen säkrare.

Jag tänker på Abdulrasac som jag intervjuade i Korrespondenterna. Han är snart 25 år gammal och har två barn. En skrattande glad ung man med ett gott hjärta, men med ett djupt sår i sin själ. Hans familj är fattig och han växt upp en i miljö som präglas av konflikten i grannlandet Somalia.

Runt honom har det alltid funnits människor som slagits för al Shabab eller de lokala extremistiska grupperna. Under hela sin uppväxt har han fått höra historier om hur kvinnor och barn våldtagits och mördats för sin tro.

Imamer skjuts ihjäl

Abdulrasac är blivande imam i moskén Masjid Musa i Mombasa. Moskén betraktas som en av Östafrikas centrum för extremism och terrorism. Gång efter gång har polisen attackerat moskén och flera imamer har skjutits ihjäl inför allas åsyn.

Abdulrasac gråter när han berättar om hur hans stora idol Sheikh Rogo mördades för något år sedan. Den nya idolen Sheikh Makaburi är han som förhör mig om Jesus där i källarlokalen.

”Antingen var Jesus en helt vanlig människa, en profet, som vi muslimer säger, eller så har ni två gudar,” sa han alltså och avkrävde mig ett svar.

Jag öppnade munnen och lät den amerikanske frikyrkopastorn tala:

”Tänk dig Jesus som en lampa. Där skärmen är själva kroppen och glödlampan Guds sken. Där på korset slocknade glödlampan och Gud lämnade kroppen. Kvar fanns bara människan Jesus som ropade till Gud. Som alltså nyss flugit iväg ut ur kroppen…” försökte jag.

Makaburi tittade på mig med ett underligt leende.

”Haha, Johan, det där tror jag inte på!” skrattade han.

”Inte jag heller”, erkände jag.

Makaburi var ändå nöjd med att jag hade ett svar, så han gick med på en intervju. När vi skiljdes åt fick jag ett exemplar av Koranen. Uppenbarligen tyckte Makaburi att allt hopp inte var ute med mig.

Polisen dödade Sheikh Makaburi

Abdulrasac var glad att jag lyckats intervjua hans Sheikh och idol. Vi messade varandra mycket den närmaste tiden efter att vi hade träffats. Abdulrasac sa att han inte vill ha våld, men att han är beredd att slå tillbaka och dö själv om den kenyanska polisen kommer igen.

Två veckor senare avrättade den kenyanska polisen Sheikh Makaburi med en skur av kulor på gatan i Mombasa. Sedan dess har jag inte hört av Abdulrasac.

Jag hyser allt mindre hopp om att han kommer att få uppleva sin trettioårsdag. Och se sina barn växa upp.

”An eye for an eye makes the whole world blind.”