Han arbetar tyst, korrekt och allvarsamt. Under tiden har jag betraktat den långa kön av anländande i ankomsthallen som alla ser lite förvirrade och bortkomna ut. Precis som jag känner mig. Och jag har gått igenom teman för vår reportageresa i huvudet. Frågan överrumplar mig, lite barskt och uppfordrande ställd som den är. 

– Öh, om kärlek, kanske? Jag vet inte…om livet? 

Han lägger ner boken och verkar nöjd med min förklaring. Det kan ju omöjligen vara Nordkoreakritisk propaganda, ser det ut som att han tänker. Jag får passera ut från flygplatsen och ta mina första riktiga steg in i det som har kallats världens mest slutna land.

Vet inget om det stundande toppmötet

Ett Nordkoreabesök är ett måste för en Asienkorrespondent. Så många myter och så mycket politiskt spel och rävspel har sitt ursprung i det spänningsfält som Koreahalvön utgör. Sedan Donald Trump blev president i USA har intensiteten skruvats upp ännu ett snäpp. Om knappt två veckor ska dessutom Nordkoreas ledare Kim Jong Un och den amerikanska presidenten mötas på nytt i Vietnam, för att om möjligt bli lite mer konkreta i sina förhandlingar om kärnvapennedrustning och en fredsuppgörelse mellan Nord- och Sydkorea.

Men det får vi inte fråga Pyongyangborna om, i alla fall inte ännu. Här vet de inget om det stundande toppmötet. Just nu är de upptagna av att fira den numera avlidna, “evige partiledaren”, Kim Jong Ils födelsedag i dagarna tre. Och det görs med blomsterutställningar, konstsimuppvisningar och konståkningstävlingar. Färgstarka evenemang, men inte huvudsaken för vår journalistiska gärning.

Men undan slipper vi inte. Vi är ju officiellt inbjudna med anledning av födelsedagen. Att vi sedan också vill försöka spegla den ekonomiska utvecklingen och hur nedrustningen kring den sydkoreanska gränsen går är en bisak. Åtminstone den här helgen, när den evige ledaren Kim Jong Il, tillika Kim Jong Uns pappa, fyller år. 

Skojar om hur jobbiga journalister är

Stämningen är god i vår lilla buss. Våra guider är glada och vi skojar glatt med dem, men mest om vardagliga saker som när Herr Ju skojar om hur jobbiga journalister är och att det är mycket enklare med folk som inte ställer så många frågor. Vi reser tillsammans med ett team från norsk tv och tre stycken nordkoreanska ”reseledare”. Deras uppgift är att valla runt oss på alla platser vi “bara måste se”, samt hjälpa oss med allt från att översätta till att tålmodigt förklara varför våra frågor kan uppfattas som stötande för ett folk som varit så skyddade från omvärlden så länge. Ibland får jag rena nonsenssvar på frågor som i mitt tycke är ganska oskyldiga. Som till exempel den om var Kim Jong Un egentligen bor.  

– I ett hus, försöker en av tolkarna.  

Den andra säger: 

– I regeringsbyggnaden… 

Men han ser lite osäker ut när han svarar.

Ser omvärlden som ett hot

Det känns både självklart och trovärdigt när vår guide försöker beskriva hur de ser på oss och våra frågor. Att nordkoreaner är blyga och ovana vid media. De är uppvuxna med att se på omvärlden som ett hot. Men de undvikande eller orimliga svaren på våra raka frågor känns ändå lite provocerande, som att fråga ut sin tonåring om vad hen ska göra på fredagskvällen.

Jag oroar mig för hur nära vi egentligen kommer att komma den nordkoreanska verkligheten nästa vecka, när vi börjar vår ”riktiga” rapportering. Vi måste hur som helst försöka, och varje gång vi gör det hoppas jag i alla fall att vi kommer lite närmare en sann bild av detta fascinerande, viktiga och ovanliga land.