Den brännande solen stiger ännu en gång över oss och vår bil rullar långsamt genom ännu ett obrukbart landskap. Den långa resan från Aden har tagit oss mot huvudstaden Sanaa, vidare till hamnstaden Hodeidah och nu står det Hajjah på den senaste vägskylt vi passerar. Att slumra in är omöjligt. Det finns så mycket att se och farthindren bryter alla försök till vila.
Någonstans kring 50 har vi också tappat räkningen över alla ”checkpoints” vi har passerat igenom. Så ser det ju ut i ett krig. Men här i den norra delen av landet, bland houtirebellernas nervösa soldater, är alla kontroller så mycket mer nitiska. Mannen som flaggar ner oss är illa klädd och över hans axel hänger ett automatgevär. Han ger ett stolt intryck och pekar utmanande på oss. Vad gör ni här? Soldaten är orakad, bär den där karaktäristiska huvudbonaden och den högra kinden spänner över en stor boll kat. Alla här tycks tugga de där bladen som ger ett amfetaminliknande rus. Både unga och gamla.
Och stilla undrar vi vad som istället kunde ha gjorts med all den odlingsmark som i dag används för landets äldsta tradition. Kaffeplantager?
Stad och land
Framför oss breder öppna, tomma fält ut sig. Det är här på landsbygden som kriget i Jemen skördar sina flesta offer. Houtirebellerna, som länge krävt inflytande över landet, tog i slutet av 2014 över de här områdena och huvudstaden Sanaa. Snabbt tvingades den sittande regeringen att fly till landets södra del Aden. Saudiarabien ställde sig omedelbart på regeringens sida och Iran slöt upp bakom rebellerna. Ett kort skeende som var början till en av vår tids värsta humanitära katastrofer.
I städerna når hjälpsändningarna nu fram. Där kan alla med en hygglig inkomst äta sig mätta. Längs vägarna säljs nyslaktade lamm, frukt och grönsaker fyller de lokala marknaderna. Men här ute är verkligheten en annan. Stridsflyget skär fortfarande genom molnen och fäller sina bomber över områden nära gränsen mot Saudiarabien och på en slingrande bergsväg har en lastbil som transporterar mjöl vält.
Vägarna är livsfarliga och fordonen usla. De där säckarna skulle kanske ha nått något av de flyktingläger vi besöker. För hit når den hjälp som behövs sällan fram. Människorna på Jemens landsbygd är krigets största förlorare. De betalar med lidande och död. Här finns ingen mat, knappt något rent vatten, få jobb och en utsatthet utan framtid. Bara de lokala hjälporganisationerna tycks nå fram, men alldeles för sällan.
Under en overklig morgon ser vi hur kvinnorna i en av de där glömda byarna förbereder dagens viktigaste mål lunchen genom att plocka löv från de intilliggande träden. Det är det enda som säkert finns varje dag. Löv från träd? Hur kan det bara vara så här?
Sjukhusen berättar sanningen
Mitt bland dammet möter vi en hjälte. En ”soldat” som svurit sin ed till folket. Makiha Ahmed är läkare och arbetar, som de flesta statsanställda, utan lön. Det finns en självklarhet över hennes fårade ansikte. Hon är en människa som inte låter rädslan påverka hennes livsavgörande kall. Makiha är kort och intensiv. 40-åringen är ständigt i rörelse och har uppmärksamma ögon. Det var länge sedan hon tänkte på sig själv. Patienterna är de hon fokuserar på och alla tycks behöva hennes hjälp.
På ett av områdets sjukhus träffar vi 12-åriga Samona. Hon är svårt tagen av tbc, infektioner och undernäring. Flickans ansikte ser så gammalt och tärt ut. Och hon känner ingen hunger. Läkarna far mellan sängarna på den slitna avdelningen, men har lite att erbjuda. Många släktingar finns vid de undernärdas sängar. Några familjer har flera barn som vårdas här under väldigt spartanska former.
Samona väger bara drygt 30 kilo och hennes familj har flera gånger gett upp allt hopp. Hon ser rädd ut när hon ligger där i sängen och läkaren förbereder ännu en spruta. Samona andas inte som andra – hon flämtar. Bara de stora insjunkna ögonen påminner om att hon faktiskt bara är en liten flicka.
12-åringen orkar bara att ligga – ingenting annat. Näringen stärker henne inte. Samona – ett rutinärende i det krig som skonar få.
Men bilden av hennes ansikte glömmer vi inte.