På taket till en stor avfallsanläggning i Hinwil, några mil från Zürich, finns stora ställningar med trattar. Var och en av dem stor som en förvuxen tvättmaskin. De suger in luft och filtrerar sedan koldioxiden ur luften. Värme och energi kommer från sopförbränningen vid anläggningen undertill.
– Varje insamlare kan hantera 50 ton koldioxid om året, säger kommunikationschef Louise Charles på företaget Climeworks.
FN: 10 miljarder ton koldioxid måste bort
Enligt Internationella Energirådet tillkom förra året drygt 33 miljarder ton koldixiod i energirelaterade utsläpp. FN:s klimatpanel IPCC har tidigare sagt att vi det här århundradet kommer att behöva få bort ungefär 10 miljarder ton koldioxid ur atmosfären för att temperaturerna ska stabilisera sig på en två-gradig ökning.
Då är 50 ton per CO2-sug i Hinwil bara en minimal bråkdel. Det blir resultat, men inte i närheten av de mängder som skulle behövas.
Hur många sådana insamlare skulle behövas för att ta hand om 10 miljarder ton?
– Miljontals, säger Louise Charles.
Men hon säger också att den tekniska utvecklingen har tagit stora kliv.
– För ungefär tio år sedan kunde vi bara samla några milligram om dagen i laboratoriemiljö. Nu är den stora utmaningen att höja kapaciteten så att verksamheten blir relevant för klimatet, säger Louise Charles.
Begrava koldioxiden
Det finns flera liknande anläggningar i Tyskland, Kanada, USA och Island. Den isländska har möjlighet att begrava koldioxiden, av geologiska skäl.
– Den isländska berggrunden är basalt och det blir en kemisk reaktion mellan basalt och koldioxidens ”bubbelvatten” så att det blir till sten. Då släpps nästan inget tillbaka ut i atmosfären, säger Louise Charles.
I Hinwil däremot fortsätter kretsloppet. Infångad koldioxid säljs till olika brukare. Växthuset i grannskapet göder sina grönsaker med koldioxid, läskedrycksindustrin köper en del, och ytterligare en del används till syntes av förnybara bränslen. Men ekonomiskt går verksamheten än så länge inte ihop.
– Om vi kan få ner priset till under 100 dollar per ton så skulle det bli mer ekonomiskt vettigt, säger Louise Charles.