Vid sin första presskonferens sedan intagandet av Kabul säger sig talibanerna önska fredliga relationer med omvärlden, samtidigt som nästan alla länder lämnat sina ambassader. Några länder har hållit öppet: Ryssland, Kina, Iran, Pakistan.
Det är länder med starka intressen i regionen, utan några större betänkligheter vad gäller talibanernas metoder. Men när Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab igår morse uttalade sig, förespråkade även han ”pragmatism”.
– Nu är det (talibanerna) som har makten och vi måste hantera den verkligheten, sade han.
Det för Storbritannien viktigaste är att stävja terrorism mot västländer, enligt Raab som därför lovar ta alla verktyg med sig till förhandlingsbordet.
Trött på monsterjakt
Att Raab tvingas dit är en följd av hur USA bedömer nationella intressen och utifrån det lämnar Afghanistan. Vita huset vill inte ösa mer pengar i vad som ses som en konflikt utan slut. Det vill inte Joe Biden och det ville inte heller Donald Trump, som slöt avtalet med talibanerna. På den punkten delar de uppenbarligen tanken på America First, en idé som för övrigt har en lång historia i USA.
För 200 år sedan på året framhöll dåvarande utrikesministern John Quincy Adams att USA ”inte beger sig utomlands i jakt på monster att dräpa”. USA:s hållning på den punkten har, milt uttryckt, skiftat över tid men tanken är alltså inte ny. Både Trump och Biden har sagt sig vara trötta på monsterjakt i Afghanistan och har velat fokusera på vad man anser vara mer trängande nationella intressen.
Det handlar om inhemska frågor, det handlar om coronapandemin, det handlar om Asien och specifikt Kinas växande makt i världen. Med det i den ena vågskålen väger Afghanistans öde under talibanernas radikala islamism bevisligen lätt. Vetskapen fanns att den afghanska regeringen inte kunde hålla talibanerna borta även om man underskattade hur snabbt de skulle inta Kabul.
Grundad klyscha
Beslutsfattare skyltar ogärna med den del av utrikespolitiken som man befarar kan uppfattas som cynisk eller till och med hjärtlös. Man vet helt enkelt att det Raab kallar pragmatism inte alltid faller i god jord hos allmänheten.
Tyske rikskanslern Otto von Bismarck kanske aldrig yppade de bevingade orden: ”folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar blir till” men de har blivit en klyscha av en anledning, särskilt bland politiknördar.
Den hårda sanningen är att alla länder agerar i enlighet med sina intressen. De intressena kan förstås handla om att föra fram ens värderingar och bidra till vad man ser som en bättre värld. Men det handlar också om pengar, om säkerhet och om prestige.
Därför funderar inte bara till exempel Ryssland och Kina på hur man ska navigera i vad som ses som en oundviklig framtid där talibanerna dominerar Afghanistan. Även västländer kommer att hålla för näsan och prata med talibanerna, om än motvilligt. Inte för att man gläds åt utvecklingen men för att man har intressen man anser sig behöva slå vakt om.
Det ser vi redan nu genom Storbritanniens exempel. Av allt att döma får Raab snart sällskap av andra pragmatiker.