Det råder en absolut stillhet på i det norska regeringskvarteret, trots att det här i Olso i dag har samlats hundratals personer inför ännu en minnesstund för att hedra de 77 offer som den 22 juli 2011 blev offer för den värsta massmördaren och terroristen i Norge i modern tid.

Länge sedan, men också alldeles nyss

Vid halv tio inleder Tor-Inge Kristoffersen, från den nationella stödgruppen, ceremonin genom att hälsa alla välkomna och berättar kort, med en röst som låter som att den kan brista närsomhelst, vad det var som skedde den där ödesdigra dagen för exakt fem år sedan.

– Ibland känns det som att det var fem år sedan, ibland känns det som att det var alldeles nyss, säger han.

77 namn som mist sina ägare

Sedan läses för- och efternamn på samtliga 77 dödsoffer upp.

– Det är ett högt antal, men det är också individer som alla har betytt mycket för många, säger först Kristoffersen.

I publikhavet är det knäpptyst. Ett spädbarn jollrar lite, men barn, unga och vuxna står annars stilla med blicken framåt medan listan läsas upp, ett namn följt av ännu ett. Det tar flera minuter innan det är klart.

Många tårar rinner i tysthet i folkmassan.

”Ingen är skapt för detta”

AUF:s, Arbeiderpartiets ungdomsförbund, ordförande Mani Hussaini kliver sedan upp på scenen och tar till orda. Också han påpekar hur fem år kan kännas båda så långt och så kort på samma gång.

– Ingen människa är skapt för att gå igenom detta, säger han, och tillägger:

– Vi kan inte kontrollera sorgen, men sorgen får inte kontrollera oss.

”Aldrig mer 22 juli”

Hussaini påminner åhörare om att, i en tid då det upplevs som att terrorismen ständigt är närvarande runt om i världen, Norge gemensamt bestämde sig för något för fem år sedan.

– Vi får aldrig glömma löftet vi gav: aldrig mer ett 22 juli.

När Norges statsminister Erna Solberg talar stämmer hon in.

– I Norge är vi ett öppet land och litar på varandra, och vi ska bevara den öppenheten och tilliten.

”De största såren finns inom oss”

Solberg talar direkt till anhöriga men också till hela Norge när hon säger att det även fem år senare inte finns någon skam i att ännu kämpa med den sorg som det nationella traumat orsakade. Stöd finns kvar att finna, försäkrar hon.

– Vi ser fortfarande spåren efter dåden, säger hon och nämner de fortfarande synliga skadorna både här i Oslo och på Utöya.

– Men de största såren finns inom oss.

En tyst minut som inte behövde begäras

När statsministern lämnar scenen får hon sällskap av det norska kronprinsparet Haakon och Mette-Marit. Tillsammans lägger de kransar vid fontänen som ligger blank framför regeringskvarteret och 22 juli-senteret, det museum som öppnat i ett tidigare raserat hörn av byggnaden som bilbomben i Oslo träffade.

En tyst minut följer, men som egentligen redan har pågått i tjugo minuter i publikhavet. Det är en träffande stillhet som har hållit i sig. Spädbarnet gormar fortfarande lite grann, och snyftningar hörs emellanåt – men i övrigt ingenting.

Till och med vinden har tystnat denna femårsdag.                            

Tackar för uppslutningen

Tor-Inge Kristoffersen tar slutligen åter till orda. Han tackar alla som valde att komma hit i dag, och berättar att alla som vill är välkomna till en minnesgudstjänst i domkyrkan om en stund.

Sedan är det över. Publiken står stilla ett tag, och rör sig sedan därifrån i klungor som lågmält pratar sinsemellan.

På en halvtimme är platsen åter tom, och regeringskvarteren i Oslo ska nu en än gång försöka återgå till vad som nog aldrig riktigt kommer att bli bara en vardag.